Lika hårdkokt som moraliskt svidande
Brolin och Del Toro är i högform i den brutala och politiska uppföljaren till Sicario.
Regi: Stefano Sollima. Manus: Taylor Sheridan. Foto: Dariusz Wolski. I rollerna: Benicio Del Toro, Josh Brolin, Isabela Moner, Jeffrey Donovan.
En självutnämnd islamistmartyr som vid den mexikansk-amerikanska gränsen spränger ihjäl sig och tar en handfull gränspoliser med i döden. Fyra självmordsbombare som i ett shoppingcentrum i Kansas City sprider skräck och avsky. Ja, och ett mexikanskt flickebarn som kidnappas i ett försök att bussa de mexikanska drogkartellerna på varandra.
Se där några av ingredienserna i Stefano Sollimas Sicario 2: Soldado (Sicario: Day of the Soldado), den finaste av uppföljare och rykande aktuell därtill. Och där Emily Blunts FBI-idealist hoppat av finns Josh Brolin och Benicio Del Toro, den mindre nogräknade federalaren respektive hans mexikanska vapendragare, fortfarande med i bilden.
Blodbad
Först ut är de gräsliga bombdåden som får de amerikanska myndigheterna att misstänka att det finns en koppling mellan IS och de mexikanska drogkartellerna. Orsak nog att klämma åt kartellerna och vad är då bättre än att bussa dem på varandra.
Det är så klart en kontroversiell operation, politiskt sett, och följaktligen går jobbet till Matt Graver (Josh Brolin) som efter en sväng via Djibouti landar i Mexico City, bara för att på öppen gata meja ner en kartellhöjdare.
Det följer man upp med att låta kidnappa dottern till ledaren i en rivaliserande drogkartell. Tanken är att efter en skenmanöver återbörda tjejen (Isabela Moner) till Mexiko och på så sätt tvinga hennes far fram ur sin gömma.
Förstås går allting åt pipan, detta när den mexikanska polisen blandar sig i leken och det drar ihop sig till ett veritabelt blodbad.
Politiskt sprängstoff, visst. Poängen är att Sicario 2: Soldado inte är filmen som fegar ur, som gömmer sig bakom den sedvanliga actionretoriken (med det amerikanska kavalleriet i rollen som fläckfri världspolis). Nej, ger man lillfingret åt djävulen tar han hela handen. Underförstått: startar man ett smutsigt krig är det endast en tidsfråga innan det blir ännu skitigare.
Hårt och brutalt
För regin står italienaren Stefano Sollima (Suburra, Gomorra) som med manusförfattaren Taylor Sheridans goda minne gör det mesta rätt. Trots att det i filmen finns gott om krutrök och en och annan likvaka är infallsvinkeln den strikt realistiska, komplett med ett actionhantverk som för tankarna till en Michael Mann (Heat, Miami Vice).
Det är hårt och brutalt men ingalunda bombastiskt – eller hjärtlöst för den delen. Och som sagt håller det även politiskt, samt moraliskt, med ett ”kriget-mot-terrorismen” som än en gång spårar ut varpå det till sist finns endast dåliga och ännu sämre lösningar.
Skådespelararbetet är minst lika vasst. Brolin (Sin City: A Dame to Kill For, Deadpool 2) gör ännu en cynisk, moraliskt sviktande hårding och han är i gott sällskap. Tänker i första hand på Benicio Del Toro som med små medel gör stora saker. Inte sällan är det ögonen som talar, allt medan replikföringen gränsar till ett lågmält och hotfullt mumlande. Tiga är guld, liksom.