Mellan andtider

Semestern som vi känner den – eller har känt den – kom till under mellankrigstiden.

Sommaren har alltid varit arbetsfylld för dem som på olika sätt fått sitt uppehälle av jordbruk. Några veckor efter midsommaren – i dessa dagar således – var det dags för höbärgning i ett äldre bondesamhälle. I början av sommaren hade sådden krävt tid, på sensommaren väntade skördearbete. Arbetsdagarna var ofta långa, inte minst för de kvinnor som vid sidan av arbetet utomhus även skötte fähus och hushåll.

Det gamla ordet ”andtid” betyder brådskande och angeläget arbete, det talades om ”höand” och ”skördeand”. I skarven mellan dessa, mellan andtider, fanns lugnare perioder. Efter såningen kunde bland annat lövtäkt, städning och stängsel kräva sitt, i hushållet bryggdes svagdricka för bärgningstid och man hoppades på gott andväder.

Samtidigt som de årslånga tjänstekontrakten gjordes upp vid Mickelmäss i slutet av september hade tjänstehjonen rätt till sju dagars ledighet. Under vissa tider var det förbjudet att söka plats utanför länet: rörligheten var begränsad för tjänstefolket i de norra delarna av riket, inklusive Finland.

För unga kvinnor kunde sommaren medföra en annorlunda vardag, en fäbodvistelse. Med fäbodbruk utnyttjades skogen som bete och detta blev på vissa håll vanligare då moderna mejerier byggdes i byarna och fler kor skulle utfodras. Skildringarna av fäbodarna är ljusa – de handlar om en sorts frihet och om mötesplatser dit också unga män sökte sig. Men tvivelsutan utfördes också arbete på fäbodarna, av de unga kvinnorna och deras äldre följeslagare.

Semestern som vi känner den – eller har känt den – kom till under mellankrigstiden. I Finland infördes sju dagars betald semester för löntagare och något senare, i slutet av 1930-talet, gavs franska och svenska löntagare rätt till två veckors semester. Tidigare hade tjänstemän haft semester, men varken jordbrukare, företagare eller hemarbetande hustrur berördes av semesterlagarna. När dessa lagar planerades betonades vila, hälsa och arbetsproduktivitet, men reformen omtalades också i termer av rättvisa och rättigheter.

För de nya semesterfirarna var det ofta viktigt att resa i väg och se nya saker – detta under en tid då kvinnorna (eller borde jag skriva liksom nu?) bar vardagsansvar också i semestertid. Senare ökades antalet lediga veckor och det skapades också möjlighet för jordbrukarledighet och husmorsvila – det senare bland annat av kvinnoorganisationer.

Även på själva semesterfirandet ställdes krav och flera studier har uppmärksammat hur olika organisationer försökte skapa former för den goda och rätta semestern. Också i denna välfärdsåtgärd fanns disciplinerande inslag.

I dag är ”andetijderna” längre än i ett äldre samhälle, men ofta intensiva och arbetet förefaller ständigt vara lika angeläget och brådskande. Dessutom finns det återigen en växande grupp som inte har rätt till semester. Förutom företagare handlar det exempelvis om en växande grupp visstidsjobbare, det vill säga de nya diversearbetarna och mångsysslarna.