Bra och dålig reklam
”Åbäkande kvinnfolk i pastell” bloggade Rose om härförleden. Det var tevereklamen som fick sig en släng av sleven.
”Det är ju för sjutton helt abnormt onormalt att vrida på sig som en mask, slicka sig om munnen och ge ögonkast som om man i sina pastellfärgade, moderiktiga sommarbyxor är redo att sluka första bästa karl…”
Jag håller med henne till hundra procent, förstår mig inte riktigt på vad eller hur reklammakarna tänker. De generaliserar och undervärderar tittarna så till den milda grad, tycker jag. Men jag har kanske fel, de (reklamnissarna) måste ju ha förankrat sina göranden i någorlunda tillförlitliga undersökningar om konsumentbeteende, eller?
Jag håller också med om att det nog finns bra och välgjord reklam, men tyvärr är den rätt sällsynt. Och den goda reklamen behöver faktiskt inte vara fruktansvärt påkostad och dyr heller.
Själv kommer jag att tänka på den väldigt enkla reklamen som ljustillverkaren Havi körde med för länge sedan.
Mitt i reklamsjoket, ofta omgärdad av andra häftigt visualiserade och högljudda reklamer, sågs plötsligt, under total tystnad, blott en närbild på ett fladdrande stearinljus i minst 20 sekunder, följt av en lugn röst som sade: denna stilla stund bjöd Havi på!
Det behövdes ingen halvnaken brud med sängkammarögon, som med trånande blick symboliskt tänt på alternativt blåst ut flamman, för att den här reklamen skulle bita!
Det är säkert minst 25 år sedan den gick på tv, och likafullt kommer jag ihåg den klart och tydligt!
Men jag har inget som helst minne av någon av alla de reklamer med kråmande och lättklädda kvinnor, som genom tiderna körts ut i struten.
Missförstå mig inte! Jag är, tror jag åtminstone själv, en helt ”normalt” funtad karl, som kan bli nog så betagen av kvinnlig skönhet.
Men jag fattar lika litet som Rose, varför de modeller som spelar med i reklamerna inte får ” bete sig som vanligt folk utan som korkade slampor?”
Vad tycker du?