Wilders mästerliga mord
■ En man blir insläppt i en kontorsbyggnad sent på kvällen. Han är märkbart skadad och tar sig mödosamt upp till ett rum där han sätter sig, tänder en cigarett, slår på diktafonen och erkänner att han har dödat en man: ”Jag dödade honom för pengar och för en kvinna. Jag fick inte pengarna. Och jag fick inte kvinnan.”
Så inleds Billy Wilders Kvinna utan samvete (Double Indemnity, 1944) – klassikernas klassiker inom film noir och precis som Wilders Sunset Boulevard (1950) en nästintill perfekt film.
Mannen i fråga är försäkringsförsäljaren Walter Neff (Fred MacMurray) och det är hans berättelse vi får ta del av genom tillbakablickar.
Neffs öde beseglas då han en dag stiger in i herr Dietrichsons hus för att få honom att förnya sin bilförsäkring. Det är dock inte herr Dietrichson han möter, utan frun i huset, Phyllis (Barbara Stanwyck). Neff blir betagen av henne och medan de flirtar passar hon på att fråga om det kanske kunde vara möjligt att teckna en olycksfallsförsäkring för mannen utan att han vet om det.
Neff förstår genast vad Phyllis insinuerar och lämnar upprört huset. Men han kan inte sluta tänka på henne och på det perfekta mordet. Efter flera år i försäkringsbranschen har Neff lärt sig de flesta fällorna och tricken och börjat odla idén om ett vattentätt försäkringsbrott. Neffs största aber är kollegan Barton Keyes (Edward G. Robinson). Han har en unik förmåga att nosa rätt på falska försäkringsanmälningar.
MacMurray spelar trovärdigt en man som inte är helt igenom rutten men inte heller oskyldig, och Stanwyck är alldeles perfekt som Marlene Dietrich-inspirerad femme fatale. Det är inte kärlek eller ens lust som driver dessa två, utan girighet. Neff kan inte låta bli att försöka få ut dubbel ersättning genom att iscensätta Dietrichsons olycka på ett tåg, vilket slutligen blir deras fall.
Filmfotografen John F. Seitz skapar ett klaustrofobiskt, nedgånget och mörkt Los Angeles där ljuset främst sipprar in genom halvstängda persienner och där skuggorna ofta dominerar scenerna. Det är så snyggt att det inte är klokt.
Filmen är baserad på James M. Cains roman med samma namn, med manus av Wilder och Raymond Chandler. De två sistnämnda kom inte överens och det var en hetsig skrivprocess som tog fyra månader. Wilder har själv sagt att han gjorde The Lost Weekend (1945), om en alkoholiserad förfat- tare, för att försöka förstå Chandler.
Lite kuriosa: tydligen valde Wilder medvetet en synnerligen ful peruk åt Stanwyck för att understryka karaktärens dåliga smak och falska personlighet. Det fick Paramount-chefen Buddy DeSylva att utbrista: ”Vi anställde Barbara Stanwyck, men så får vi George Washington!” Frii 16.55