Sointula – en finsk utopi i Stilla havet
Fem män och en kvinna stiger utmattade i land på Malcom Island i den råkalla decemberaftonen 1901. Med finsk envishet har de rott hela vägen från Nanaimo längs den kanadensiska Stillhavskusten till denna gudsförgätna ö.
I Sointula, ”the place of harmony”, möter HBL i dag fjärde generationens finska nybyggare, i rakt nedstigande led från dem som kom hit för att förverkliga en socialistisk utopi.
– Suomi! Yksi, kaksi. Welcome home!
Damen i biljettluckan vid färjeterminalen i Port McNeill skiner upp i sitt bredaste leende och presenterar sina kunskaper i det finska språket, när kreditkortet avslöjar min nationalitet.
– Du måste träffa min kusin Kathy, hon vet allt om öns historia, säger hon och ger mig Kathy Pakkalens telefonnummer.
Hela den långa ödsliga vägen efter färjeöverfarten från Vancouver har jag oroat mig för om min resa blir en likadan pannkaka som den karismatiska teosofen Matti Kurikkas paradisplaner för över hundra år sedan.
Nästan trehundra kilometer har jag kört med ogenomtränglig skog på bägge sidor om vägen. Det kommer sällan någon bil emot. Till Vancouver Islands nordostliga ända kommer bara de verkliga naturentusiasterna. De som vill vandra i stiglös vildmark, se grizzlybjörnar och svarta björnar i sin naturliga miljö, paddla i öde fjordar eller skåda valar.
Löften om fri sex?
Sointula, detta vackert klingande namn, som andas lugn och harmoni, och Matti Kurikkas eldiga blick, har gäckat min fantasi i åratal. Hur kunde någon komma på en så ga- len idé och hur kunde vanliga enkla kvinnor och män gripas av Kurikkas entusiasm så de betalade sig sjuka för att få komma till en ö där det inte fanns ett hus, en väg eller en brygga, ingenting?
Hundratals kilometer från civilisationen.
Påståendena om att det var löften om fri sex som lockade människorna, mer än sex årtionden före hippietiden, gör inte saken mindre intressant.
Efter att ha installerat mig på Oceanfront Hotel, ett märkligt överprissatt kråkslott nere vid stranden, försöker jag få tag på Kathy, men förgäves. Det regnar, vilket det ofta lär göra på Malcom Island, så jag sysselsätter mig med att reparera wc-stolens trasiga vattenbehållare.
Det bor 750 personer på ön och enda krogen är puben i anslutning till hotellet. Menyn lockar inte så jag trotsar regnet och går en kilometer längs stranden till en kiosk som säljer fiskburgare. Jag hinner precis lägga in beställningen innan byns ungdomar och föräldrar stormar till platsen från sin baseballmatch.
Hummermjärdar och andra fiskeredskap står uppradade på bryggorna i hamnen. Några fiskebåtar ligger vrak i strandskvalpet. Husen och trädgårdarna ser enkla men välskötta ut. En skäggig man i sydväst trampar förbi på en skranglig cykel.
Det kunde lika gärna vara Houtskär eller Hitis. Det är egentligen bara båthusen med de höga pålarna, för tidvattnets skull, som skiljer.
Gatorna är numrerade ”Avenyer” eller ”Streets”. Några få är namngivna, som till exempel Kaleva Rd och Kallio Rd.
Kaleva Rd går längs med stranden och den som har tur kan få syn på späckhuggare som gnider sig mot varandra i sundet.
Fick ön gratis
Malcom Island omges av höga berg, regnskog och Stilla havet. Ön ligger inkrupen i sundet mellan Vancouver Island och det kanadensiska fastlandet. När de kanadensiska myndigheterna föreslog några alternativa platser valde de finska invandrarna ön just för att den var skyddad från det stora havet.
– Överlåtelsen förknippades med två villkor. Emigranterna skulle se
till att det fanns 340 invånare på ön om sju år och en skola som undervisade i engelska, berättar Kathy Pakkalen när jag träffar henne i Sointulas bymuseum tillsammans med intendenten Cathy Gibler, nästa dag.
Pakkalen forskar just nu i sin mormorsmors kvarlämnade skrifter och dokument för att kunna skapa en rättvis och riktig bild av de finska nybyggarnas historia på ön, som de själva kallade för Malkonsaari.
Nybyggarna behövde ingenting betala för ön för myndigheterna ansåg det viktigt att också denna ensliga utpost var bebodd.
– De första sex emigranterna kom till Sointula i december 1901. Bland dem fanns den första kvinnan, Anna Wilander. Kan du tänka dig att man kommer hit, roende, i december. Till en ö där det inte finns någonting, säger Cathy Gibler, som själv kom hit för att leva ut sina ideal som hippie på 1970-talet.
Anna Wilander var ensam kvinna på ön med fjorton män fram till våren då Kathys mormorsmor, Katri Riksman, då 22 år gammal tvåbarnsmor anlände. Maken Matti hade kommit bland de första. Familjen placerades i en liten avbalkning i en gemensam inkvartering för de nyanlända. Men vad fick dem att komma till denna gudsförgätna plats? – Många av de finska emigranterna behandlades som djur i gruvor och i skogen. De ville ha något bättre.
– Det var depression, fattigdom och dålig behandling som hade drivit dem från Finland och nu råkade de ut för samma sak i Kanada, säger Pakkalen.
På Malcom Island skulle de upprätta ett nytt samhälle där man ägde allt tillsammans, där alla deltog, där alla var jämlika och jämställda, män och kvinnor. De var alla unga och de trodde på devisen ”en sund själ i en sund kropp”.
Sex appeal
Matti Kurikka, som var journalist och publicist hade bekantat sig med sin tids utopiska filosofer. Han var en bra talare, han var snygg och karismatisk och han var själv medveten om sin sexuella dragningskraft på kvinnor. Han ombads komma till Kanada för att locka medlemmar till kolonin och bygga upp den.
Kurikka talade – och sjöng, om och för, kvinnors frigörelse, för kvinnors rätt till sin egen kropp, för lika lön för män och kvinnor. Han förkunnade att kvinnor inte var sina mäns slavar, att de inte behövde skämmas för utomäktenskapliga barn.
Han propagerade också mot äktenskapet, som han ansåg vara ett onaturligt arrangemang. Att kyrkan föreskrev att kvinnan ger sin kropp åt bara en man är ett sätt att förslava kvinnan, menade Kurikka. ”Låt kvinnan bestämma vad hon vill göra med sin kropp”, predikade och skrev Kurikka.
– Det uppfattades av omgivningen och motståndare till den utopiska kolonin som att här bedrevs fri sex, men så var det inte, säger både Pakkalen och Gibler. Det var mera teori än praktik. Katri Riksman var en flitig skribent i Aika, den första finska tidningen i Kanada, och använde mycket energi för att dementera och rätta till de vilda rykten som florerade kring Sointulaborna.
Omgivningens reaktioner var förståeliga med tanke på att de kanadensiska kvinnorna vid samma tidpunkt fostrades i en strikt viktoriansk anda. Bland dem gick det rykten om att kvinnorna som kom till Sointula måste ligga med Kurikka tre nätter i rad för att få bosätta sig på ön.
Situationen blev allt ohållbarare när männen, som tvingades jobba borta från hemön, återvände och fick veta att deras fruar anammat de nya idéerna. Kurikkas goda vän A. B. Mäkeläs fru hörde till dem. Det ledde till en definitiv brytning mellan kolonins två ledarfigurer, av vilka Mäkelä var den som stod med fötterna på jorden.
– Männen var betydligt fler än kvinnorna och man kan väl tänka sig att många av de unga männen kanske lockades av talet om fri kärlek, resonerar Gibler.
”Ge ifrån er barnen”
Öns kvinnor organiserade sig snabbt och utbildade sig bland annat i konsten att tala. De gjorde snabbt klart för alla att de själva vill leda utvecklingen på ön. Kvinnorna beslöt bland annat att tobaksrökning och svärandet skulle förbjudas på ön.
– Där ansåg männen i alla fall att de gick för långt. De hade ju redan tvingats gå med på att ön var alkoholfri.
Kurikkas idéer var radikala och också synnerligen auktoritära. Föräldrar som älskade sina barn skulle ge dem ifrån sig och låta samfundet fostra dem. Helst så att de i tidig ålder placerades i internatskola för att ge mödrarna frihet att leva sitt liv. En frihet som alla inte ville ha.
Ett av de hårdaste slagen mot kolonin blir den förödande brand som utbryter i den gemensamma stora inkvarteringsbyggnaden en novembernatt 1903. Elva personer omkommer, däribland flera barn. Ändå håller femtiofem kvinnor och deras åttioåtta barn ut under svåra umbäranden en vinter i tält. Så stor är tron på en bättre framtid.
Kurikka hade dock gett sitt och lyckats splittra samfundet i vänner och fiender och fyra år efter start får han ta sitt pick och pack och försvinna. Många av de trognaste ger också upp och återger ön till de kanadensiska myndigheterna. Kalevan Kansa Colonization Company upplöses. Men de tuffaste stannar kvar. Det är deras ättlingar som fortfarande biter sig fast i ön.
Sibiriska fångläger
Andra gången åderlåts Sointula på 1920-talet när många familjer låter sig lockas till Karelen för att bygga upp det nya socialistiska sovjetparadiset.
För de flesta förbyts drömmen mot utrensningar och arkebuseringar och barnen hamnar på barnhem på okända avlägsna orter.
Händelserna är väl beskrivna i Antti Tuuris verk Ikitie och i filmen med samma namn.
Kathy visar upp ett gulnat fotografi med ett tjugotal småbarn från Sointula, som man tror försvann i de sovjettida utrensningarna. Fotografiet är försett med kyrilliska bokstäver och barnen har numrerats med en penna.
Även om Kurikkas prat kunde låta lika flummigt som senare tiders hippiers bestod samfundet av energiskt arbetsfolk. På kort tid lyckades man grunda ett gjuteri, ett tegelbruk, en såg, en smedja och sist, men inte minst tidningen Aika, Tidningen hade som uppgift att locka nya inflyttare till Sointula.
De som blev kvar ägnade sig åt fiske och skogsbruk. Butiksbyggnaden, som fortfarande är landmärket ovanför förbindelsebåtsbryggan, grundades som ett kooperativ 1909 och är den äldsta fungerande kooperativa affären i Kanada. I dag ingår det både järn- och spritaffär i boden, som är en central handelsplats för hela orten.
– Många på ön jobbar i dag inom IT-branschen, berättar Cathy.
Ön lockar fortfarande små företagare och människor som söker lugn och harmoni – utan socialistiska, eller andra förtecken.
Kanadensare man träffar nämner Sointula med stor respekt. Den finska bakgrunden är fortfarande välkänd.