Felaktig vård fällde Ernest Hemingway
Bilolyckor, brännskador, depressioner, alkoholmissbruk och inte mindre än nio allvarliga huvudskador. Den amerikanska litteraturens machoman var i grund och botten en sjukling av bräckligaste slag, skriver Nalle Valtiala.
Om stjärnorna över Kansas City stått i en annan relation 1917, skulle Ernest Hemingways karriär aldrig ha fått en början. Under sin tid som kriminalreporter i staden hamnade han vid ett tillfälle i vägen för ett kulregn mellan detektiver och agenter för skatteverket och måste dyka under en parkerad bil för att klara livhanken. Skottlossningen var följden av ett missförstånd, liksom i större skala det stora kriget, i vilket Hemingway deltog som ambulansförare i Italien. Den 8 juli 1918 exploderade en granat invid en post i hans närhet, varvid han förlorade medvetandet. Förutom skadorna i huvudet träffades benen av en serie från ett maskingevär.
Som varje aficionado känner till var antalet utplockade granatskärvor 227.
Enligt litteraturprofessor James M. Hutchissons Ernest Hemingway/A New Life var nästa punkt i den långa raden av skador som skulle drabba författaren en knock out-förlust i boxning 1929, mot en överlägsen motståndare, författaren Morley Callaghan. Utslagningen ägde rum i Paris. Efteråt anklagade Hemingway F. Scott Fitzgerald, som var tidskontrollör, för att ha glömt att se på klockan. Följande kalamitet var en ridolycka samma år i Montana, resulterande i skador på armar och ben och ett sår i huvudet, sytt med sex stygn. Detta höll honom sängliggande några dagar. En månad senare var det dags igen: på grund av sin klena nattsyn körde Hemingway med sin bil i diket. Högerarmen tog stryk, vilket krävde tre operationer och sju veckors sjukhusvistelse, med stora doser morfin för att lindra smärtorna.
Nog för en livstid, kunde man tycka, men detta var bara början. Nästa bilkrasch inträffade i London våren 1944, på hemväg från en fest hos stjärnfotografen Robert Capa. Tio år senare trampade Capa på en landmina i Indokina, i London slungades Hemingway som var passagerare mot vindrutan. Såret i huvudet syddes med 57 stygn. En tidning rapporterade om författarens bortgång. Med Mark Twains ord kunde Hemingway ha sagt att ryktet om hans död var betydligt överdrivet, men faktum är att olyckan sannolikt gav bestående skador, då läkaren på sjukhuset valde att bagatellisera blödningarna i huvudet.
Som lök på laxen följde tre månader senare en incident vid franska fronten. En natt slungades Hemingway från sin motorcykel och hamnade i skottlinjen för ett tyskt maskingevär, väglett av spårljusprojektiler. Enligt Hutchisson blev han, utan närmare precisering, ”badly hurt” (illa skadad). Flera veckor efteråt besvärades författaren av dubbelsyn och sluddrigt tal. Följande vår, när han skulle köra sin blivande fjärde hustru Mary Welsh Monks från sitt kubanska hem Finca Vigia till flygfältet, förlorade han kontrollen över bilen, med ny huvudskada som följd, förutom fyra brutna revben. Sedan var det lugnt, fram till oktober 1953.
Ioktober 1953 befann sig Hemingway i Tanganyika (det nuvarande Tanzania), för att hälsa på sin son Patrick på dennes farm. I en skarp kurva föll han från en Land Rover; ansiktet skars upp och ena axeln försträcktes. Olyckan kan ses som ouvertyren till den opera i två akter som i januari 1954 uppfördes i Kenya, med Ernest och Mary i huvudrollerna. I vardera akten ett flygplan: en Cessna 180 respektive en De Havilland Rapide. För att undvika kollision med en flock svart och vit ibis, gjorde den första piloten nära Murchison Falls en tvär gir och träffade en telegrafledning.
Den gången kom man undan med blotta förskräckelsen, men mindre än 48 timmar senare gjorde Hemingway sin andra Twain. Plan nummer två, destinerat till Entebbe och med en annan pilot vid spakarna, lyckades aldrig lyfta. Vid starten hamnade planet i en sisalplantage, slog i marken och fattade eld. Mary och piloten lyckades ta sig ut genom ett fönster, men passagen var för trång för Hemingway. Vad göra? Ögonblicket innan bränsletanken exploderade, stångade Hemingway upp dörren och störtade ut. Följden blev skador på höger axel, höger arm, vänster ben, förutom stöten i huvudet, som för en tid gjorde honom blind på vänster öga och döv på vänster öra. Till detta kan enligt Hutchisson adderas ”förlamning av ryggraden, en krossad ryggkota, en sprucken lever, mjälte och njure, och brännskador av första gra-
den i ansiktet, på armarna och benen. Hans mest pinsamma skada var förlamning av slutmuskeln, vilket tvingade honom att tömma tarmen stående i mer än fem månader. Har någon annan amerikansk författare behövt uthärda så många svåra, plågsamma och extraordinära lidanden?”
Som en coda kan ytterligare nämnas skogsbranden i en kenyansk by en månad senare. Hemingway störtade in i eldhavet för att hjälpa till vid släckningen, förlorade balansen och fattade själv eld, med brännskador av andra och tredje graden som följd – ovanpå skadorna av första graden efter den andra flygkraschen.
Allvarligast var ändå skadorna i huvudet; i den nyutkomna boken Hemingway’s Brain har psykiatrikern Andrew Farah bokfört minst nio allvarliga trauman. För varje hård stöt ökar hos en mänsklig hjärna – i motsats till en spillkråkas – risken för bestående men. Ungefär från 1955 – året efter Nobelpriset – var Hemingways hjärnskador av allt att döma obotliga, både i fråga om frontalloben och temporalloben. Den förra styr det etiska och emotionella beteendet, den senare uttrycksförmågan och minnet.
Enligt samtida vittnesbörd blev författarens beteende alltmer nyckfullt och irrationellt mot slutet av hans liv, och hans förmåga att gestalta litterära texter försvagades avsevärt. Om detta vittnar vältaligt de postumt utgivna verk han i åratal kämpade med, utan att lyckas få fason på: The Garden of Eden, Islands in the Stream, The Dangerous Summer, A Moveable Feast. Den ångest och frustration som oförmågan att skapa nya mästerverk ingav Hemingway förstärkte successivt de självmordstankar som under hela hans vuxenliv legat latenta.
Goethe har indelat mänskligheten i barnmänniskor och självmordsmänniskor, och Hemingway var ingen barnmänniska. I självdestruktionen ingår en stark genetisk faktor, i Hemingways fall arvet från fädernet. Clarence Edmonds (Ed), Hemingways far som var läkare, sköt sig i huvudet 1928; av hans sex barn ändade tre sina liv. I Hemingways fall med jästa och destillerade drycker som booster.
Från unga år var Hemingways relation till alkohol närmast suicidal. En normal dagsranson kunde bestå av en helbutelj whisky samt vin eller öl till maten. Mycket riktigt ser Farah från sitt medicinska perspektiv alkoholkonsumtionen som en bidragande orsak till Hemingways tilltagande förfall. Förutom inverkan på hjärnan bidrog den till förstorad lever, högt blodtryck, förstorad aorta och skyhöga kolesterolvärden, på den mentala sidan kronisk sömnlöshet, depression, psykoser och paranoia. Ett syndrom förstärkt av felaktiga ordinationer från kubanska läkare.
Så framstår USA-litteraturens store hårding, med alla sina pugilistiska later och jakt- och fiskebragder, som en sjukling av bräckligaste slag. De facto genomskådades han redan under åren i Paris av Gertrude Stein: ”very fragile” (väldigt skör). Kollegan John Dos Passos sa sig aldrig ha stött på en viril atlet som tillbringade lika mycket tid i sängen som Hemingway.
En av sängarna fanns på den berömda Mayokliniken i Rochester, Minnesota. I desperat behov av vård lät sig Hemingway bli intagen där två gånger, från den 30 november 1960 till den 22 januari 1961 samt från den 25 april till den 26 juni 1961. Sex dagar efter det andra besöket förde Hemingway en gevärspipa till sin mun och tryckte av. En tragedi till vilken läkarna på Mayo bar en del av skulden, genom felaktig diagnos. Den felaktiga diagnosen resulterade i ett femtontal elchocker enligt ECT-metoden, en biologisk stress som patientens försvagade hjärna inte klarade av.
Behandlingen, som i modifierad form tillämpas än i dag, är effektiv mot bipolär sjukdom, vilket Hemingway uppfattades lida av. Två av hans söner, Patrick och Gregory, behandlades vid olika tidpunkter framgångsrikt med ECT, i likhet med bland annat William Faulkner (för depression) och Ezra Pound (för bipolär sjukdom).
Men Hemingways situation bör beskrivas i helt andra termer, vilket Andrew Farah framhåller att ingen gjort före honom. Vad Hemingway led av var demens, dock inte Alzheimer utan en degeneration av hjärnan, utlöst av de återkommande smällarna i huvudet. Resultatet blev en kronisk traumatisk encefalopati, under årens gång alltmer försvårad av kronisk alkoholism. En minst sagt komplicerad sjukdomsbild. Den vård han fick snarare förstärkte än lindrade författarens självmordstankar och paranoia – med FBI-agenter i badrummet och brevbärare som läste hans post. The black ass, med författarens egen term.
Hur länge Hemingway skulle ha orkat leva, om inga elektroder fästs vid hans huvud, är förstås omöjligt att säga. I slutet av sin fascinerande bok har Andrew Farah post mortem skrivit ut ett heltäckande recept, som med dagens medicinutbud kunde ha gett patienten den livskraft hans sjuka psyke och malträterade kropp behövt:
5 mg diazeman på morgonen och 10 mg på kvällen mot alkoholens effekter.
Ett dagligt B-vitaminpiller (främst B9, B12 och B6) jämte coenzymer i en syntes av serotonin och norepinefrin. Omega-3-oljor, gärna DHA. Memantine (Namenda) mot celldöd.
Donepezil (Aricept) och rivastigamin (Exelon) mot minnesförlust.
Vid sängdags en låg dos iloperidon, alternativt lurasidon mot falska föreställningar.
Pindolol, en betablockerare, mot högt blodtryck.
Och en slutlig rekommendation: ”Avlägsna alla skjutvapen från hemmet.”
Mary avlägsnade inga skjutvapen.
Hur länge Hemingway skulle ha orkat leva, om inga elektroder fästs vid hans huvud, är förstås omöjligt att säga. I slutet av sin fascinerande bok har Andrew Farah post mortem skrivit ut ett heltäckande recept, som med dagens medicinutbud kunde ha gett patienten den livskraft hans sjuka psyke och malträterade kropp behövt.