The Handmaid’s Tale framhäver min egen passivitet

I en värld där Trump, populistiska partier och ifrågasättandet av kvinnors rättigheter är vardag blir tv-serien The Handmaid’s Tale en viktig påminnelse om samhällets skörhet och människans förnekelseförmåga.

Fyra dagar. Så länge tog det mig att titta igenom två säsonger av tv-serien The Handmaid’s Tale. Fyra dagar av förfäran, fasa och fascination. Fyra dagar av karaktärerna June, Emily och Serena Joy. Fyra dagar av att titta morgon, kväll och natt, lagom tills andra säsongens sista avsnitt sändes förra veckan.

Jag har länge undvikit att se den hyllade och dystopiska serien om ett framtida USA där kvinnor inte längre har makt över sina egna liv eller kroppar. Jag har inte misstrott serien. Däremot har jag varit osäker på om mitt eget psyke är starkt nog för att hantera den. Men när jag väl började titta fanns ingen återvändo.

Styrkan i The Handmaid’s Tale är att upplägget på många sätt känns realistiskt. Sjunkande nativitet, oberoende av orsak, är ett problem i stora delar av västvärlden, likaså en längtansfull och nostalgisk syn på samhället så som det såg ut för 100 år sedan. Samtidigt ser vi ständigt bevis på hur män fortfarande försöker kontrollera kvinnors kroppar. Allt detta existerar här och nu – inte bara i Margaret Atwoods fiktiva stat Gilead.

Efter att ha sett serien ser jag flera tecken i min omgivning som påminner om det jag bevittnat på tv-skärmen. Till viss del har jag mig själv att skylla. Att sträcktitta en serie som gång på gång visar våldtäkt och inhumana livsvillkor kan föra med sig vissa bieffekter. Alla kanske inte har mardrömmar om våldtäktsmän och yra planer på att börja smuggla abortpiller till USA. Men med tanke på den politiska cirkus jag upplever i världen nu, inte minst den som Putin och Trump bjöd på i Helsingfors, är det svårt att inte dra paralleller.

The Handmaid’s Tales skildring av föräldrar som slits från sina barn sändes nästan samtidigt som rapporterna om hur mexikanska barn separeras från sina föräldrar i USA. När männen i Gilead citerar Bibeln för att rättfärdiga sitt styre läser jag om amerikanska politiker som använder samma källa för att rättfärdiga hur de behandlar illegala immigranter.

Jag slås också av min egen passivitet. I The Handmaid’s Tale känns det ibland osannolikt hur snabbt karaktärerna blir vana vid nya lagar och regler. Hur de slutar protestera, eller hur de i alla fall inte protesterar mot småsaker som att kvinnorna behöver sina mäns godkännande för att hämta ut p-piller.

Samtidigt tänker jag på hur många protester jag inte gått på bara för att det inte känts så akut. Hur många politiska diskussioner jag ögnat mig igenom på sociala medier utan att känna att de berör mig. Jag är minst lika passiv, även om jag lever i tron om att jag minsann skulle lägga märke till och protestera när mitt eget samhälle går i en vansinnig riktning.

Det finns säkert mycket att kritisera i The Handmaid’s Tale, inte minst i andra säsongen. Men jag överlämnar kritiken åt andra. Jag är fortfarande fast i min Gilead-bubbla, för påverkad av det jag sett. Om du inte sett serien, gör det. Se den och tänk på din roll i dagens samhälle. Tänk på vad du kan göra för att se till att vi inte fortsätter gå mot en framtid som ens kommer i närheten av Gilead.

Mindre saker ändras snabbt i samhället medan större skiften ofta räcker längre tid. Därför gäller det att vara vaksam över de små förändringarna, de små uttalandena om att minska på minoriteters eller kvinnors rättigheter, de små detaljerna som utmålar en människa till något annat än en människa. The Handmaid’s Tale påminner oss om detta.