Turist i Ashantiriket
Ghana har potential att bli Västafrikas främsta turistland, men än så länge är det mest ett resmål för resenärer som inte enbart förväntar sig att få allting serverat.
Än så länge är Ghana inget femstjärnigt turistland, men för den som är intresserad av den tidigare Guldkustens och kolonialismens historia finns det mycket att uppleva. Längs Atlantkusten ligger ett pärlband av fort och förskansningar från 1600-talet när inte minst Danmark och Sverige exploaterade landets rikedomar av elfenben, guld och slavar.
I ett litet tättbefolkat land har natur och djurliv trängts undan för växande städer, och även om det finns ett välbevarat stycke regnskog i närhet av kusten i söder, är det enbart längre upp i norr som man kan uppleva savann med flodhästar, lejon och elefanter. För den historieintresserade turisten är emellertid Ghana, den före detta brittiska kolonin Guldkusten, ingenting annat än just en guldgruva.
Här finns den rika ashantekulturen och längs Atlantkusten ligger ett pärlband av fort och förskansningar, som stammar från 1600-talets mitt då holländare, danskar och svenskar med sina Afrikakompanier etablerade sig för att handla med elfenben, guld och slavar.
Även om infrastrukturen inte är anpassad efter turismen så är det enkelt och billigt att resa runt i Ghana. Det går bussar mellan de flesta städer och det är billigt med taxi. Ännu billigare är det att ta plats med lokalbefolkningen i en tro-tro, någon av alla de tusentals minibussar, som knyter samman stadsdelar, städer och byar.
Ghana är ett politiskt stabilt och förhållandevis tryggt land för den ensamme resenären och upptäckaren. Den ekonomiska uppgång som fanns för några år sedan har delvis avstannat, men fattigdomen är inte påträngande och sysselsättningsgraden är hög.
– Jag är väldigt stolt över mitt folk. Alla arbetar. Kan man tillverka något så gör man det, kan man sälja något så gör man det, men man sysselsätter sig, berättar Ebenezer Moses, lärare i Elmina utanför Cape Coast.
Har man en skrivmaskin kan man slå sig ned i en park och hjälpa folk att skriva brev eller fylla i blanketter. Jag ser också en man som sitter vid ett bord med några papper, en penna och en miniräknare. En handmålad skylt förkunnar: Banker.
Fri företagsamhet blommar
Längs gator och vägar, genom byar och förorter, blommar den fria företagsamheten. Framför allt håller kvinnorna affärerna i gång. En grillar bananer, nästa säljer vatten och läsk från ett brummande kylskåp medan den tredje är frisör.
Skolor och kyrkor ligger tätt. De kristna samfunden är otaliga. I norr är islam vanligare och på landsbygden finns det ännu inslag av traditionell tro.
Vi har oftast enkla och raka firmanamn. I Ghana finns Peace & Love Plumbing eller In God We Trust Groceries.
Huvudstaden Accra ligger utslängd över några låga kullar vid Atlantkusten. Det är ett virrvarr av gator, kåkstäder och marknader, men också en modernare del med shoppingcentret Accra Mall, i närheten av flygplatsen.
Vanskligt att bada
En bred sandstrand löper längs hela kusten. Bitvis är den hårt nedskräpad med plast, tomflaskor och papper. Kraftiga undervattensströmmar gör det också vanskligt att bada här.
Du åker inte till Ghana för att leva strandliv, även om det naturligtvis också finns. Inte heller för att ta del av en rik matkultur. Stekt ris med kyckling alterneras med stekt ris och fisk, om du inte aktivt söker restauranger med internationellt kök.
Portugiserna var de första européerna att stiga iland längs kusten i Guineabukten. Kring 1650 följdes de av svenskar. Louis de Geer, som betraktas som den svenska industrins fader, startade Svensk Afrikanska Kompaniet, utrustade några fartyg och gav sig i väg mot Guldkusten.
Alldeles vid Accra grundades en svensk handelspost, Osu. Den togs senare över av danskarna som byggde ett fort på platsen, och än i dag heter president Nana Akufo-Addos residens Christiansborgs slott.
Tjugotal slavfort
Det finns drygt ett tjugotal fort längs den ghananska kusten. Några är i bättre skick än andra. Bland de mest besökta är Cape Coast Castle, som en gång byggdes som Fort Carolusburg, uppkallat efter svenske kungen Karl X Gustav. Fortet ligger cirka femton mil väster om Accra. Under ett tiotal år var svenskarna aktiva i handeln på Guldkusten.
Till slavforten föstes tusentals afrikaner ihop, och här fördes de ut genom porten utan återvändo, den som ledde ut på strandsidan och ned mot båtarna som tog dem till de väntande slavskeppen. Sedan seglades de som andra handelsvaror över Atlanten, till plantagerna i Nordamerika, Västindien och Brasilien.
Det sitter en plakett på den vitkalkade väggen på innergården till Fort Carolusburg. För nio år sedan var paret Obama på besök. Michelle Obama är ättling till slavar som skeppats från Afrika, troligen via just Cape Coast Castle.
Innan jag följer guiden Kodjo på en tur genom de mörka källarvalven går jag en runda på museet i en av övervåningarna.
Jag läser fakta och siffror om slaveriets historia, ser på bilder och teckningar. Det är en sorts förberedelse för vad jag kommer att få uppleva.
Hjärtformat brännjärn
Inte ens när jag står framför rostiga kedjor med fotbojor och handfängsel kan jag på allvar föreställa mig de fruktansvärda scener som måste ha utspelats här för inte så många hundra år sedan. Men när jag ser ett brännjärn, tillika med en symbol som ser ut som ett hjärta, blir jag riktigt illa berörd. I de mörka källarvalven blir historien än mer kvävande och påträngande. Kodjo pekar mot golvet i det mörka rummet där 200 fångar trängdes..
– Ser ni den här lilla rutan? Där syns kullerstenen som är rummets riktiga golv. Det är inte ett stampat svart jordgolv som ligger ovanpå. Det är fångarnas exkrementer som bildar ett decimetertjockt hårdtrampat och jämnt lager över rummet.
En bit norr om Cape Coast ligger nationalparken Kakum. Här finns ett välbevarat regnskogsområde, men djurlivet är skralt under ett kort besök. Det som drar besökare är den flera kilometer långa vandringsled som hänger på spångar 3540 meter upp i träden.
Det gyllene Ashanteriket
Några timmars bussresa norrut finns Kumasi, Ghanas näst största stad, och ashanterikets huvudstad.
Konungariket Ashante var vid tiden för européernas ankomst ett av de mäktigaste rikena i Ghana. Fortfarande är ashantekungen inflytelserik, och varje ny president i Ghana tar tillfället att besöka honom efter sin installation. Dagens kung heter Otumfuo Nana Osei Tutu II och har regerat sedan 1999.
Nästa år är ett alldeles speciellt år för ashantefolket. Då kommer den kungliga gyllene pallen att visas upp. Den förvaras på en så hemlig plats att troligen inte ens kungen själv vet var den finns. Vart femte år visas den upp för allmänheten, och 2019 är det dags igen.
Ashanteriket kommer att bestå tills någon lyckas dra upp det heliga svärdet ur marken, där det suttit fast i många år. Ett afrikanskt Excalibur, i Kumasi. Många har försökt, men inte ens Muhammad Ali lyckades.
Kvinnlig upprorsledare
När Guldkusten var brittisk koloni uppstod ständiga skärmytslingar mellan ockupationsmakten och ashanteledarna. Britterna deporterade flera ledare, bland dem en kung, till Seychellerna för en lång tid. Men när de också försökte tillskansa sig den deporterade kungens gyllene pall blev det krig. Ashanteupproret leddes av en kvinna, drottningmodern Yaa Asantewaa. Britterna belägrades för en tid i fortet i Kumasi innan förstärkningar anlände och kunde befria dem, men Yaa Asantewaa blev en symbol för frihetskampen.
I dag är fortet i Kumasi Ghanas enda militärmuseum. Här finns cellen som Yaa Asantewaa satt i, men också en rad andra minnen ur Ghanas militära historia. På gårdsplanen står det jaktplan som oförskräckte flygarlöjtnanten Jerry Rawlings sägs ha flugit under broarna vid Voltafloden. Samme Rawlings gjorde statskupp, reformerade landet och utlyste allmänna val, som han vann två gånger.
Inte ens när jag står framför rostiga kedjor med fotbojor och handfängsel kan jag på allvar föreställa mig de fruktansvärda scener som måste ha utspelats här för inte så många hundra år sedan. Men när jag ser ett brännjärn, tillika med en symbol som ser ut som ett hjärta, blir jag riktigt illa berörd.