Folkkära Allan Karlsson återvänder
Mitt bland Afrikas vilda djur avslöjar författaren Jonas Jonasson att hans folkkära hundraåring återvänder, ett år äldre och med ett nyfunnet samhällsintresse. I den nya boken blir han anfallen av verkligheten på ett sätt han inte rik- tigt är redo för.
Mitt bland Afrikas vilda djur avslöjar Jonas Jonasson att hans folkkära hundraåring återvänder, ett år äldre. Bland noshörningar och giraffer berättar succéförfattaren för sin goda vän, journalisten Toby Selander, om sin romankaraktärs safariäventyr och omtumlande möten med Donald Trump, Kim Jong-un & Co.
Vi har kört hopplöst fel. Den elektroniska kartrösten har sänt oss in i bushen, vägen blir bara sämre och sämre, samtidigt som vi nu kör i en gyttjegrop till väg skrapas underredet på bilen. Inte en skylt om var safariparken ska ligga och några farmare tittar konstigt på oss men menar att vi ändå är på rätt väg, fast helt fel.
Till slut når vi en hög grind och en förvånad säkerhetsvakt släpper in oss – bakvägen. Snart står där några lika förvånade giraffer vid sidan av vägen, solen lyser igenom några regnmoln och de långa halsarna glöder i eftermiddagsstrålarna. Jonas Jonasson hoppar ut och spelar lite Allan och går fram mot girafferna. Som hundraettåring ser Allan Karlsson Afrikas vilda djur för första gång
en. Girafferna drar sig nu med passgång undan för att hitta tillbaka till savannens frid.
Författaren och jag träffades första gången på Expressens Jönköpingsredaktion 1987, vårt första jobb var en hönsfarmare i Virserum, Jonasson som reporter och jag som fotograf. Sen dess har det blivit otaliga äventyr runtom i världen.
På väg tillbaka till redaktionen från hönsfarmaren bekantade vi oss lite mer med varandra.
– Jag vet inte om jag är reporter, egentligen, sade Jonas.
– Jag vill snarare berätta än återge, om du förstår vad jag menar?
Jag förstod kanske inte då, men nu. Själv ville jag både berätta och återge. Jag blev Afrikakorrespondent och han blev författare. Våra leriga, afrikanska vägar möttes igen.
Nu sitter vi i safarilodgens soffor och pratar om Allans comeback och livet – inför vår solnedgångssafari. Hur mycket identifierar du dig själv med Allan? – Inte ett dugg. Är det andra personer i din närhet som givit liv åt Allan? – Nej. Det låter som att du är trött på den här typen av frågor? – Lite, kanske. Mitt skrivande kommer ur mitt samhällsengagemang, min fantasi och kanske min humor. Jag tänker att bara för att man blir rädd i en given situation, behöver inte förklaringen vara att man blev skrämd av brevbäraren som liten. Blir det en Hollywoodversion av Hundraåringen? – Först kom boken om hundraåringen, därefter filmen, följt av en fristående film om hundraettårige Allan och nu en bok om samma hundraettåring, i sin tur fristående från filmerna. Hänger du med? För att röra till det ytterligare planerar Hollywood en amerikansk variant av Allan, med Will Ferrell i huvudrollen. Hur har Allan och böckerna med enorma försäljningssiffror och inkomster påverkat ditt liv? Är allt till det bättre eller är det något som blivit jobbigt? – Eftersom jag valt att inte gå på premiärer eller vara med i diverse tvprogram är det inte många som känner igen mig. På så sätt är det liten skillnad i förhållande till tiden före författandet. Ekonomiskt är det förstås bättre. Att pengarna alltid räcker är en form av frihet. Jag köpte en ny mobiltelefon i går, utan att fråga innan vad den kostade. Bara en sådan sak. Du är mycket mindre känd än din karaktär Allan. Varför har han blivit så oerhört populär? – Det har olika orsaker för olika läsare. Den gemensamma nämnaren är nog ändå att han sprider hopp. Det finns ingen ångest eller oro i honom. En avundsvärd egenskap. Vad driver dig att skriva vidare? – Hmm. Vet inte riktigt. En nära vän sa en gång kärleksfullt till mig att ”jag vet ingen som är bättre på att skratta åt sig själv än du”. Jag har roligt när jag skriver, jag har roligt när jag läser vad jag skrivit, samtidigt som jag får möjlighet att påminna om hur förskräckligt vi männi-
skor beter oss. Så länge folk vill läsa, lyssna, le och begrunda fortsätter jag nog. Har det varit mycket tjat på dig från andra om en fortsättning på Hundraåringen? – Något tjat har jag inte utsatts för, men läsare hör av sig hela tiden, det är kul. Det kan vara allt från en hundraårig gumma i Kanada som skriver att hon tycker jag är söt, till en italiensk student som håller på med en uppsats om mitt författarskap. Kör du ofta fast i ditt skrivande? – Jag kör fast hela tiden, det ingår i jobbet. När det sker byter jag skrivarställe, från kontoret till biblioteket i Visby eller till ett fik i närheten. Lossnar det fortfarande inte är det ”one of those days”, då är det bara att börja om nästa dag. För det mesta flyter det på bra och det är alltid ett nöje. Bokens fullständiga titel är Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket. Vad är det Allan tänker som blir för mycket för honom? – Allan var ju i 100 år en politisk idiot, en som bara flyter med. I nya boken blir han anfallen av verkligheten på ett sätt han inte riktigt är redo för. På så sätt gör han större nytta för min berättelse, men han hade för egen del föredragit en lättare resa genom boken. Vad utlöste hans plötsliga samhällsintresse? – Han får en läsplatta som han kallar ”svarta plattan” och upptäcker vilket fantastiskt redskap det är. Han läser om korrupta läkare i Rumänien, och om att det är 20 grader varmare på Nordpolen varpå isen smälter under isbjörnarnas fötter.
Känner läsaren igen ”sin” Allan?
– Oh, ja! Han är fortfarande sorglös så det räcker och blir över. Jag bara bråkar lite med honom, det är allt. Varje karaktär måste utvecklas för att fortsätta att vara intressant. Är det inte en risk att intellektualisera Allan? – Nej, men det är en bra fråga och något som jag arbetat mycket med, han värjer sig på Allans vis mot samhällsengagemanget som tränger sig på. Förut har ju hans huvudsakliga engagemang bara sträckt sig till hur många isbitar han bör ha i groggen.
– Men det är fortfarande samma Allan. Så han kommer ställa världen på ända igen? – Jadå, han träffar president Donald Trump i New York och retar förstås upp honom när han förklarar för presidenten att denne inte håller sig till sanningen så ofta som man bör. Allan har sina egna teorier om varför Trump är så högljudd.
– Sen gör hundraettåringen dessutom tillvaron osäker i Asien, Nordamerika, Europa och här i Afrika. Du försökte få ner honom till Afrika redan i ”Hundraåringen” för att rädda ANC-ledaren Nelson Mandela? – Ja, men det gick inte rent praktiskt, Mandela satt där han satt på fängelseön då. Nu gläder jag mig att äntligen hitta ett skäl för Allan att på sitt sätt ta sig an mitt älskade Afrika.
Jonas är sedan något år tillbaka delägare i ett socialt safariprojekt i Masai Mara genom safaricampen Entumoto. Så efter många egna afrikanska äventyr var det inte svårt för författaren att sätta Allan Karlsson på savannen. Vad är det som gör att han ger sig ut på nya äventyr? – Julius vill fira Allans 101-årsdag med en färd i en luftballong, den luftballongsfärden leder till en resa över fyra kontinenter.
De bägge vapendragarna hade i denna veva upptäckt att pengarna tagit slut och att debet och kredit inte gick ihop.
– Det var ju lämpligt då att luftballongen slet sig. Fordringsägarna hade strypt krediten och avsåg att göra samma sak med de bägge herrarna. Hur ska Hundraettåringen marknadsföras? Ska du resa jorden runt i luftballong? – Jag tackar nej till nästan alla premiärer, framträdanden, intervjuer och inbjudningar till alla världens hörn av personliga skäl. Jag har en elvaårig son som förtjänar att ha en närvarande pappa. Samtidigt möts jag av så mycket kärlek från läsare runtom i världen att jag inte bara kan gömma mig under en sten. Det är en balans mellan vad som är bäst för mig och min familj, och respekt för dem som tycker om att läsa det jag skriver. Hur många språk är Hundraettåringen planerad att tryckas i? – Boken om hundraåringen översattes till 45 språk. Mina övriga böcker till drygt 30. Ska vi gissa på någonstans däremellan den här gången? Det är en löpande försäljningsprocess för min agent. Din agent Carina Brandt tror inte att det finns någon nu levande svensk författare som sålt fler böcker än du. Är det så? – Vi sitter ju inte och räknar på vad andra säljer, men jag är uppe i femton miljoner exemplar. Förhandsintresset för min fjärde roman tyder på åtminstone fyra miljoner till. Nästan fem miljoner exemplar i snitt per bok, det klår inte många i Sverige. Men framför allt ser jag inte värdet av att jämföra mig med andra. Om jag skulle vara Sveriges näst mest säljande författare är jag ganska säker på att jag är lika glad ändå. När kommer Hundraettåringen och hur många kommer att tryckas? – Boken släpps den 25 augusti i Sverige, och strax därefter i en rad andra länder. Upplagorna varierar förstås beroende på land. I Tyskland kanske jag säljer en hel miljon hundraettåringar. Andra stora länder är Sydkorea, Frankrike, Spanien, Italien och hela den engelsktalande världen. Mindre, men lika spännande, är länder som Albanien och Vietnam. Jag är förresten utgiven i Iran också, men där glömde de be om lov innan.
Det är dags för en ny safarirunda och regnmolnen hänger lite överallt men solen tittar fram som genom en öppen dörr i ett av de gråaste molnen, ett strålkastarliknande sken lyser upp en flock noshörningar vid savannens horisont. I Afrika kallas ljusfenomenet ”guds fönster”. Men de högre makterna är inte med i bilens batteri, som är dött som en antilop efter lejonens jakt. Jonas, kocken och butlern kallas in för att putta i gång safarin, fordonet vaknar till liv och safariguiden Brian Dhori styr mot noshörningarna.
Jag vill gärna ha en bild på författaren i samspråk med de jättelika djuren med sina långa spetsiga horn, men det finns risker med det. Om den dominerande hannen får klart för sig att vi tränger oss på och kommer för nära hans honor går han till attack. Men Jonasson låter sig inte förskräckas. Femtisexåringen kliver ut genom safarifordonsdörren och försvinner ut på savannen.
Efter nervöst poserande med flocken bakom författarryggen vaknar plötsligt hannen till liv. Han frustar och börjar röra sig mot oss. Snabbt upp till säkerheten i bilen innan noshörningen når fram. Vi pustar ut och ger oss av mot elefanter och lejon i stället. Har du någon bra safarihistoria, möte med djur som var speciellt och lite farligt? – Det skulle i så fall vara när du nyss höll på att ta livet av oss båda när du ville ha en bild på mig bland noshörningarna. Det syns inte på bilden att safarirangern väste åt oss att snabbt ta oss till terrängbilen och hoppa ombord när flockledaren gick till attack. Finns det en chans att Allan överlever sina safaris och blir hundratvååringen i en tredje bok? – Det är tveksamt om jag kommer låta hans karaktär bli 102 år, just nu är vi färdiga med varandra. Hör Allan av sig till dig och vill vara med igen? – Han har varit förvånansvärt tyst i mitt inre sedan vi satte punkt för Hundraettåringen. Jag kanske skrämde honom med det samhällsengagemang jag pådyvlade honom. Man ska aldrig säga aldrig, men säg så här: Jag skulle bli uppriktigt förvånad om han dyker upp ännu en gång.
Vi har fått var sin solnedgångsdrink och är nu på väg hemåt innan regnet kommer. Jonas och jag sitter tysta bredvid varandra medan Brian bakom ratten guppar oss framåt över den steniga savannen. Jag tänker på Allan Karlsson och om det verkligen kan vara möjligt att ha en inre röst i form av en fiktiv hundraettåring. Svaret kommer omgående. Någonstans ifrån. Inifrån.
”Jaså herr Selander är korrespondent? Fint ska det vara. Nå, bara han inte skriver en massa hittepå får han vara vad han vill.”
Allan Karlsson? I mitt huvud? För att citera författaren i nya romanen:
”Är det jag eller världen som är tokig?”
Det var ju lämpligt då att luftballongen slet sig. Fordringsägarna hade strypt krediten och avsåg att göra samma sak med de bägge herrarna.
Jonas Jonasson
om hur Allan och Julius kommer sig i väg på nya äventyr.