I Bosnien och Hercegovina i Europas sydöstra hörn, växer en ny flyktingkatastrof fram.
Sedan början av det här året har över 8 000 migranter tagit sig in i landet via en något ändrad Balkankorridor och tusentals är strandsatta i tillfälliga tältbyar och ruckel. I norr hägrar Europa och Kroatien, men där har man skärpt gränskontrollerna. HBL har besökt den bosniska staden Velika Kladuša som ligger alldeles invid den kroatiska gränsen. Migranterna bor i en hastigt uppbyggd tältby och frivilliga strömmar till för att hjälpa. Bosnierna minns krigets misär.
Allt fler flyktingar försöker sedan början av det här året ta sig till Europa längs Balkankorridoren. I den lilla staden Velika Kladuša vid gränsen mellan Kroatien och Bosnien tar resan slut för många, men drömmen lever vidare trots upprepade avvisningar. Hela staden har tagit sig an de över tusen flyktingarna som lever i en tältstad utanför stadskärnan. Bosnierna har inte glömt kriget.
Den lilla sidovägen kantas av gravstenar som rests i den forna republiken Jugoslavien och en del orappade tegelhus med kulhål i väggarna. En timmes bilväg från Karlovac i Kroatien når vi gränskontrollen mellan Kroatien och Bosnien och Hercegovina. På andra sidan gränsen är man genast framme vid Velika Kladuša. Det är en oansenlig stad, men under åren 1993 till 1995 var den huvudstad i republiken Västra Bosnien. Den muslimska staden stod i centrum för konflikten med den bosniska regimen i Sarajevo och var allierad med serbisk och kroatisk milis. Nyligen har Velika Kladuša hamnat i fokus igen, nu på grund av misstankar om att salafistgrupper med IS-sympatier håller till i trakten.
Den gamla konflikten lever kvar i invånarnas minnen, och utanför kaféerna hänger fortfarande skyltar som förbjuder kunder att komma in beväpnade.
I dag är Velika Kladuša ändå mest känd som platsen dit tusentals flyktingar anländer för att försöka ta sig fram längs Balkanrutten till Kroatien och vidare till Italien eller Tyskland. De lyckas sällan.
På ett fält inte långt utanför staden står nu en tältstad där omkring flyktingarna strandat utan möjligheter att komma vidare. En del av dem har redan skickats tillbaka av kroatisk eller slovensk polis när de försökt ta sig över gränsen. De som inte får plats i tältstaden sover i skogen, på parkeringsplatser, i övergivna byggnader eller inhysta hos folk i staden.
”Vi har också varit flyktingar”
Kännetecknande för Velika Kladuša är den solidaritet och värme som invånarna visat flyktingarna. Till skillnad från många andra orter som på nära håll upplevt migrationskrisen sedan starten 2015 är det här en stad där alla ställer upp. Restauranger delar ut gratis mat och dryck, matbutiker och järnaffärer säljer sina varor med rabatt, företagen i regionen erbjuder jobb och enligt många vi talat med är till och med poliserna mera toleranta än i grannstaterna.
Restaurangen Kod Latana i centrum av staden har blivit ett biståndskök som erbjuder två gratismål per dag, serverade till borden med riktigt porslin och metallbestick.
– Vi har också varit flyktingar. Det vi gör är inte välgörenhet. Vår egen historia och vanlig medmänsklighet kräver att vi hjälper och respekterar alla medmänskor, i synnerhet när de är i nöd, säger restaurangchefen Asim.
Trots att staden ligger i en av de fattigaste regionerna i Bosnien och Hercegovina har den lyckats utvecklas tack vare sina egna emigranter, som antingen flyttat tillbaka från Slovenien, Österrike eller norra Europa eller sänder hem pengar till de kvarvarande.
Aktiva volontärer
Läkare utan gränser och UNHCR finns på plats och har spritt medvetenheten om läget i staden, men det mesta av det praktiska flyktingarbetet görs av frivilliga hjälparbetare. En av dem är Adis, en veteran från det bosniska kriget. I många år har han varit en kraft att räkna med i de stora flyktinglägren på olika håll i Balkan, omtyckt och respekterad av alla. På några dagar har ”SOS Ljuta Krajina Team Kladuša”, det lilla teamet av folk från olika håll i Europa, installerat några duschar som komplement till den utrustning som stadens myndigheter skaffat fram. Fältet har fått belysning, och ett tidigare slakthus har fått bli lager för de begagnade kläder som delas ut.
– Det är första gången jag gör den här typen av jobb, men någon måste göra det, säger Adis medan han och några andra migranter tillverkar de avbalkningar av plankor och plast som det behövs allt fler av. Samma team får också rycka in som tillfälliga läkare för att desinficera eller behandla de insektbett som plågar dem som sover under bar himmel. Svårare är det att behandla såren som flyktingarna får i kontakten med den kroatiska polisen. På fältet ser man från och till folk med gipsade armar och ben eller brännsår från cigaretter.
Polisen bevakar andra sidan av gränsen med helikoptrar, hundar och en massiv personalstyrka. Förutom det fysiska våldet berättar flyktingarna om krossade telefoner, något som ska förhindra dem att visa fotografier och GPS-koordinater som bevis på att de avvisats. Några berättar också att de blivit av med pengar och personliga tillhörigheter.
– Jag förstår att någon som tar sig in i landet utan dokument blir skickad tillbaka, men jag är helt enkelt tvungen att ta mig tillbaka till Italien där jag har min femtonåriga dotter. Min hustru har gift om sig, men det bryr jag mig inte om. Jag vill bara arbeta, leva och se till att min dotter har det bra, säger Slimanie, en 42-årig marockan som i likhet med många landsmän flugit till Turkiet och sedan på olika sätt tagit sig till norra Bosnien och Hercegovina.
Många olika religioner
Med tanke på blockaden som sannolikt blir verklighet, och på de stora riskerna med att korsa Medelhavet, väljer fler och fler afrikaner att försöka sig på Balkanrutten. Vi träffar folk från Libyen, Algeriet, Tunisien och Nigeria som bekräftar det. En av nigerianerna är Moses, som bär ett stort kors om halsen.
I det här lägret lever de olika religionerna sida vid sida i fredligt samförstånd. Kristna, i synnerhet från Pakistan och Iran, finns det många av. Babak har till exempel nyligen kommit fram till lägret med sin hustru och de tre barnen.
– Vi har två gånger försökt korsa ”djungeln” – det är så flyktingarna kallar skogarna längs gränsen mellan Kroatien och Bosnien – men vi har båda gångerna blivit skickade tillbaka hit. Vi skulle vilja komma till Tyskland där min bror bor, säger han.
En av muslimerna från Punjab är Nanak, en sikh med stor svart turban.
– Jag har busskörkort. Jag skulle helst ta mig till Rom, säger han och undrar hur läget är där nu.
Donationer finansierar jobbet
Petra, 26, från Österrike har de senaste tre åren tillbringat sina studieledigheter som volontär och hjälpt flyktingar. Hon går omkring i tälten och listar flyktingarnas individuella behov och önskemål. Handdukar till skydd mot regnet, madrasser, att sova på, men framför allt stadiga skor
Det vi gör är inte välgörenhet. Vår egen historia och vanlig medmänsklighet kräver att vi hjälper och respekterar alla medmänskor.
Asim, restaurangchef
för flyktförsöken genom skogar och fält. Sedan går hon till butiken för att skaffa det som behövs tillsammans med Dean, en 23-årig tysk som nyligen kommit till Velika för att jobba där i några månader.
Donationer från privatpersoner och lokala föreningar har gjort det här möjligt.
– Allt vi köper åt flyktingarna bokförs regelbundet och redovisas för donatorerna, förklarar Adis. Då och då kör det in bilar med bosniska eller tyska registerplåtar till fältet. De töms på lasten som består av lådor med mat och kläder. Barn och vuxna skockas runt bilarna och bildar sedan en kö.
En del av hjälparbetet finansieras av lokala eller internationella islamiska organisationer, men de verkar inte tänka på de hjälpbehövande i tältstaden i termer av religion.
– Jag har aldrig träffat bättre människor, säger Javed, en afghan som studerat politisk vetenskap och samarbetat med en internationell organisation i Sverige innan hans uppehållstillstånd gick ut och han skickades tillbaka. Nu har han i flera månader försökt ta sig tillbaka till Europa, men under tiden hjälper han till i lägret. Orsakerna till att folket i tältstaden flytt sina hemländer varierar, från Omran som förlorade sina föräldrar under bombningarna av Mosul till dem som i likhet med Aaresh flytt från iranska Kurdistan av politiska orsaker.
– Jag arbetade för Kurdistans demokratiska parti och ledde ett informationsnätverk för att hålla kontakt med andra kurdiska grupper, säger Aaresh.
Människosmugglare
Vill man ta sig över gränsen kan man välja att lita på någon av de lokala människosmugglarna som för 300 euro erbjuder en plats i bilens baklucka, men det är inget som garanterar att han kör dit det var tänkt.
Uros, en slovensk journalist, berättar att asylansökningarna i Slovenien minskat drastiskt de senaste månaderna, samtidigt som allt fler tar sig över gränsen dit. Det bevisar att många avvisas utan någon utvärdering av de individuella fallen, och utan att myndigheterna bryr sig om att motivera sitt agerande.
I det tillfälliga tältlägret i Velika Kladuša blir det långsamt kväll. Från staden hörs muezzin kalla till kvällsbön. Adis och de andra volontärerna samlar ihop de verktyg de använt under dagen. En bosnisk flagga fladdrar i mitten av tälten. Stadens representant som vaktar generatorn vid ingången börjar vara klar att köra hem för dagen med sin skoter.
Några pakistanska pojkar har byggt ett fiskeredskap av ett snöre och en plastbytta. De försöker få napp från bron över den leriga ån nära fältet. Slimanie för sin del försöker hitta en större ryggsäck.
– I kväll ska vi försöka igen, nu är vi fem. Förra gången stoppades vi av polisen när vi bara hade 20 kilometer kvar till Italien, säger han.
Europakommissionen tillkännagav tidigare i sommar att Bosnien beviljats ett biståndspaket på 1,5 miljoner euro för att underlätta administreringen av det växande antalet flyktingar i landet. Enligt Internationella Röa korset har över 8000 flyktingar anlänt hit sedan januari. Det är en tydlig ökning jämfört med samma tid 2017. Det här bidraget skulle ha använts av Sarajevos myndigheter för att bygga en officiell flyktingcentral, men som säkerhetsministern Dragan Mectic rapporterat stötte planerna på problem eftersom kommissionen ansåg att centralen skulle ha legat för nära den södra gränsen.
Vi lämnar Velika Kladuša och återvänder till Kroatien – det är lika lätt som att komma hit. Allt man behöver är ett europeiskt pass.