Snusfrågan handlar om individens rätt att välja själv
SNUSFÖRBUDET Det har varit en kul månad med givande debatter angående förmynderi och snusförbudet. Jag anser att debatten kring överstatlig politik och förmynderi inte hålls tillräckligt ofta här i Norden, och import-, försäljningsoch produktionsförbudet på snus i Finland är ett ypperligt exempel att utgå ifrån.
Göran Lindén replikerar angående snusförbudet i Finland (HBL 22.7), och drar slutsatsen att man inte kan prata om fri vilja när det gäller snus, och väljer sedan att lyfta fram de negativa hälsoaspekterna kring snuset. Det här är fel på två fronter. För det första, Lindén vill försöka påstå att jag hävdar att snus är ofarligt. Det har jag inte sagt, och tvärtom så håller jag helt med honom. Snus är inte bra för hälsan. Användare av snus tenderar att fara illa i större utsträckning än icke-snusare. Min poäng kvarstår dock: visa den statistik som säger att ett snusförbud är lönsamt för folkhälsan, statskassan och friheten, så håller jag med dig, men till dess finns det inget som verkar till snusförbudets fördel. Alla studier pekar på att snus är ofantligt mycket bättre än tobaksrökning för din egen, och andras, hälsa. I grunden handlar det fortsättningsvis om frihet för varje individ och rätten att välja själv.
För det andra så är vi tillbaka till den här postmoderna ”det är någon annans fel” -mentaliteten så fort man vill påstå att det inte handlar om fri vilja. Det gäller även fast man börjar snusa som ung: ja, man kanske inte förstår riskerna när man börjar snusa, men det är endast och enbart ens egen viljestyrka och ens eget ansvar om man fortsätter snusa eller inte. Att ge bort allt personligt ansvar för att ”man inte visste” är bara ansvarslöst.
Vidare skriver Lindén att orsaken till att de länder med färst tobaksrelaterade cancerfall är Sverige och Norge beror på att ”alkoholkonsumtionen är betydligt lägre i de här länderna än till exempel i Finland”. Vad det har att göra med tobaksanvändning förstår jag inte. Den faktiska statistiken talar för sig själv: fast man använder nästan lika mycket tobaksprodukter i Sverige, Norge och Finland, så har Sverige och Norge betydligt färre cancerfall när det relateras till tobak. Det här beror enbart på att den populäraste tobaksformen i de här två länderna är snus, medan den populäraste tobaksformen i Finland är cigaretter.
Vidare står jag helt fast vid att det inte finns några ekonomiska argument för snusförbudet. Man kan alltid hålla på att spekulera kring priser på dosor, men eftersom människan är en konsumtionsvarelse, kommer snuset bytas ut mot någon annan produkt – exempelvis cigaretter. Däremot ser jag ett betydligt ekonomiskt argument mot förbudet. Uppskattningsvis förlorar vi cirka 50 miljoner euro i skatteintäkter, och det är i underkant enligt Yle. Det kräver heller inte mera än att åka ner till sin närmaste bensinmack för att få skåda snuslangning och utbredningen på konsumtionen. Det här förbudet existerar, trots att andelen rökare minskar och andelen snusare ökar. Då återstår frågan jag ställde i min ursprungliga debattartikel (HBL 30.6): Varför förhandlar vi inte med EU och låter snuset löpa fritt? Statskassan vinner, folkhälsan vinner och gemene medborgare vinner.
Vi måste sluta med den här konstanta förbudspolitiken och med förmynderiet. Det är befängt att utgångspunkten alltid är att inte lita på sitt eget folk och dess fria vilja. Det är groteskt att gå miste om miljontals euro för ett förbud som inte gynnar någon. Snusare fortsätter snusa men ger utrymme åt kriminella ligor, medan staten betalar stora summor för att bekämpa snuset och förlorar enorma summor på förlorade skatteintäkter. Det här är slutsatsen, och det här måste belysas mer i debatten. Den rådande utgångspunkten, att politiker vet bäst om vad som är det bästa för folket, fortsätter vara bisarr.
❞ Man kan alltid hålla på att spekulera kring priser på dosor, men eftersom människan är en konsumtionsvarelse, kommer snuset bytas ut mot någon annan produkt – exempelvis cigaretter.