Äktenskapssnack med sopkillen

Ni kommer att hata mig, säger jag till de två unga svarta männen när de hoppar ner från den lilla avsatsen bakom sopbilen.

Jag sträcker fram

varsin kall sportdryck åt dem för att visa god vilja och skjuta ner alla eventuella protester innan de ens artikulerats. Det är 35 grader varmt och fuktigt som i tropikerna. Solen är ute efter att tortera den som lämnat den luftkonditionerade tryggheten i hemmen och bilarna, och jag har ett uppdrag som sopkillarna inte kommer att gilla.

På uppfarten till garaget står ett femtiotal svarta sopsäckar och bruna papplådor. Udda saker, prylar och skrot som inte kunde säljas eller ges bort till vänner och välgörenhet står och väntar på sin sista flytt, den här gången till soptippen. Det är en veritabel mur. Två påsar i djupled och två, ibland tre på varandra, utbrett över sex-sju meter. Man kunde utan problem spela volleyboll över barrikaden som byggts på rester av ett 23 år långt familjeliv som aldrig städats upp.

Jag har varnat

kommunens sopservice om flyttavfallet, men de unga killarna som varje måndag hänger bak på sopbilen och slänger in hushållsavfallet från grannhusen har inte fått någon förvarning om att jag ämnar avlasta två decennier av slagg på dem.

– Jag hjälper er, säger jag medan killarna ännu dricker glupskt ur flaskan och är oförmögna att protestera. Snabbt har jag handskar på mig och slänger den första tunga sopsäcken in i det mörka och stinkande gapet bak på sopbilen.

– Det är lugnt, det här fixar vi nog, säger den pratglada av de två unga männen som svettas ymnigt i sina jeans och bara överkroppar. Vi grabbar tag i lådor och säckar och börjar arbeta frenetiskt. Jag mumlar någonting ursäktande om hur jag och min fru aldrig gjort oss av med saker under vårt långa äktenskap.

– Wow. Har ni varit gifta i 23 år? frågar den extroverta sopkillen medan han böjer sig ner för följande tunga låda.

– Kan jag fråga dig en sak? Hur visste du att hon var den rätta? frågar han och tar med ens vår lilla sammanstrålning i en riktning jag inte hade kunnat föreställa mig.

– Tja ..., säger jag och funderar för mig själv om det är hettan eller om jag faktiskt just, stående i stanken av en sopbil, mitt i flyttstressen, blev ombedd att ge råd om äktenskap.

– Det bara kändes rätt och naturligt. Inget att fundera på egentligen, får jag ur mig precis innan lådan jag håller i går upp i bottnen och sprider ett femtiotal gamla brända cd-skivor över asfalten. Extroverten dyker genast ner över skivorna för att samla upp dem.

– Det är lugnt. Ingen fara, säger han och tystar ner mina ursäkter. På nolltid är cd-skivorna upplockade och han kan fortsätta diskussionen.

– Äktenskapet ska vara en livslång förbindelse tycker jag, men hur vet man att det håller?

– Det kan man inte veta, svarar jag och frågar försiktigt varför han ställer dessa frågor.

– Jag har ihop det med en kvinna. Hon är lite äldre och utbildad och hon vill gifta sig. Hon pressar mig. Jag är rädd att det inte håller och hon far i väg med pengarna, säger han med en ärlighet som får mig att inse att grabben menar allvar.

Vi är inne på sista tredjedelen

av lådorna när jag frågar hur länge han haft det ihop med kvinnan. – Fem månader. – Fem månader, säger jag utan att kunna dölja min förvåning. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Ynglingen är ju knappt 20 år gammal gissar jag.

– Kanske du borde vänta ett tag. Ge det fem månader till för att se om du vill det på riktigt. Hon väntar nog lite till om hon älskar dig.

Extroverten tystnar och de sista lådorna dundrar in i sopbilen under sammanbitet men ordlöst arbete.

Jag känner en otrolig lättnad

av att ha blivit av med mina lådor och säckar. Min fru och jag är nu redo att börja en ny fas i ett nytt hem. Extroverten verkar också lättad.

– Tack ska du ha. Tack för att du hjälpte mig, säger han och ger mig den populära knytnävshälsningen där knogarna möts, innan han hoppar upp på sopbilen och far vidare till nästa hus.

– Nej, tack för att du hjälpte mig, tänker jag för mig själv och ler.