Det skulle inte bli någon uppföljning

Östersjön ligger blånande blank, det kan vara den mest stillsamma dagen på 100 år. Inte en krusning på ytan som gnistrar i spirande vårsol. Gnisvärds fiskeläge har liksom fastnat som en oljemålning och till och med måsarna håller truten. En Gotlandsfärja skrider fram i horisonten, på väg mot Oskarshamn och är det enda som bryter det spegelblanka.

På några väderbitna lastpallar sitter författaren Jonas Jonasson med datorn i knät. Han har kört fast. Den nya boken med huvudpersonen Martin tar sig inte. Det är så mycket som ska fram men Martin klarar inte av att bära historien. Eller om det är författaren som inte riktigt lärt känna sin egen karaktär.

En harkling och återföljande vänlig röst bryter den monumentala tystnaden: ”Det förefaller som Herr Jonasson behöver hjälp?”

Rösten är tillbaka, författaren har inte hört den på lång tid. Men just när en fisktärna näbbar ett strömmingsyngel faller allt på plats.

Författaren avslutar genast sin inbillade dialog med Martin. ”Är det du, Allan?” undrar han. Det var det. Martin fick genast sparken utan avgångsvederlag som huvudperson i Jonassons kommande bok.

Därför är Allan Karlsson, snart 101, tillbaka!

Men det skulle ju inte bli en uppföljare på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. I Jonassons nya världar var det analfabeten Nombeko och MördarAnders som tagit över. Allan var arkiverad för gott, men han gav sig förstås inte.

”Har herr Jonasson ändrat sig än? Ska vi inte ta en sväng till innan jag blir gammal på riktigt?”

Tjatet pågick som mest efter att Allan blivit lämnad på Bali med sin paraplydrink utan paraply. I författarens inre kom den vänliga rösten åter och åter igen tillbaka och undrade om det fanns en chans för comeback. Men för en gång skull fick hundraåringen ge sig och den inre rösten tystnade så småningom.

Världsproblemen hopade sig och den nya figuren Martin kämpade på så gott han kunde fram till den magiska vårdagen 2016, när Gnisvärd målades om.

Samtalet mellan Jonas och Allan där på piren finns med i förordet på nya romanen Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket. ”Jag behöver dig” sa jag. ”Till vad då?” ”Till att berätta hur det är, och indirekt hur det borde vara i stället.” ”Med allting?” ”Med ungefär allting.” ”Herr Jonasson förstår att det inte hjälper, inte sant?” ”Ja, det gör jag.” ”Bra. Jag är med”, sa hundraåringen. Och plötsligt blev det mycket lätt för författaren att skriva igen.