Intensiv dans under den röda fullmånen
Dansfestivalen Täydenkuun tanssit presenterar internationella och inhemska toppnamn i minimala Pyhäjärvi i norra Österbotten. Från onsdag tills i dag har sju utländska och åtta finländska grupper dansat i heta salar för nästan fullsatta läktare. Ett verk från Spanien gjorde Hbl:s kritiker andlös.
Alpo Aaltokoski, en av Finlands främsta danskonstnärer, är själv född i Pyhäjärvi och det var faktiskt här, på den allra första festivalen, som han fick sitt genombrott. Han är nu konstnärlig ledare för tredje gången: han gjorde en treårsperiod på 90-talet och en i början 2010-talet, och bestämde sig för att tacka ja när han blev tillfrågad en gång till.
– Jag vill bredda festivalens utbud och göra den internationell, säger Aaltokoski när vi träffas på ett kafés skuggiga uteservering innan fredagens fyra föreställningar.
I år kommer de uppträdande från femton olika länder, från Burkina Faso via Spanien till Taiwan.
I en liten homogen stad som Pyhäjärvi syns de internationella gästerna tydligt i gatubilden, och Aaltokoski berättar att han fått många kommentarer om hur trevligt det är.
– Mottagandet är också i övrigt positivt. Visst, om programmet är för smalt och experimentellt röstar folk med fötterna. Men man ska inte tro att publiken här bara tycker om en viss sorts verk, folk har genom åren sett mycket här och är vana.
Aaltokoski uppskattar att sjuttio procent av publiken är ortsbor. I år har han blivit positivt överraskad över att föreställningarna lockat så mycket publik trots det svettiga vädret.
– Vi kommer att fyrdubbla vår publikmängd jämfört med i fjol, säger han.
Aaltokoski tycker att festivalen inte är viktig bara för orten, utan för hela Finlands dansscen, och därför ville han gärna dra sitt strå till stacken ännu en gång och hjälpa till att förnya festivalen så att den kan leva vidare och utvecklas.
På fredag kväll, innan den med spänning inväntade fullmåneförmörkelsen, stod två dubbelföreställningar på programmet. Av dem var ett verk helt klart i en klass för sig – något så intensivt, dramatiskt och erotiskt har jag aldrig sett uttryckas med dansens ordlösa språk. Men jag tar det till sist.
Mjukt men explosivt
Filbert Tologo från Burkina Faso, bosatt i Schweiz sedan många år, presenterade sitt soloverk Seul à seul (ensam). Tologos rörelsespråk är vackert och mjukt men har samtidigt en explosiv kraft och han har en självklar närvaro på scenen. Verkets dramaturgi och konkreta berättande är något främmande, och känns ofta rörigt eller övertydligt, och det slår mig att jag nog aldrig sett nutidsdans skapad av en afrikansk konstnär. Med detta inte sagt att det är på något vis dåligt, bara annorlunda. Några snygga scener stannar kvar i minnet.
Spanska Javier Sangrós The way I want to walk är en stum, minimalistisk solo på bara en kvart som lämnar mig rätt oberörd (även om miniatyrmodellerna av honom själv ger en snygg effekt och slutets levande docka har ett fint överraskningsmoment).
Kvällens sista föreställning Innermost av Taiwanesiska koreografen Po-Cheng Tsai är finstilt, finslipad och abstrakt, och programbladets korta beskrivning öppnar inte nämnvärt upp dess tema. De två manliga dansarna i svarta kostymer hanterar en smal röd käpp emellan sig, och den smidiga, tysta dansen är meditativ och vacker. Också det här känns som något jag inte sett förut; det ligger något subtilt asiatiskt över verket, om jag får säga så utan att stereotypisera och generalisera.
Kärlek?
Så till kvällens imponerande höjdpunkt, spanska Daniel Abreus La desnudez (nakenheten). Verket, där Abreu dansar tillsammans med Dácil González, är en resa i återkommande cirklar, från ömhet till uppbrott, från liv till död och tillbaka till liv. Det handlar om kärlek, men på ett så brutalt ärligt sätt så man tappar andan. Verket har många nivåer och möjliga tolkningar – handlar det om att lära sig älska sig själv och motsatserna i sitt inre, eller om att älska en annan? Oberoende är det en upprivande kärlekshistoria.
De två karaktärerna på scenen möts i mjuka omfamningar – nakna, sensuella, intima – för att i nästa stund spela ut all den rädsla, aggression, längtan och osäkerhet som kan finnas mellan två människor. Den långa scenen där de ömsom hårdhänt stöter bort den andra och ömsom desperat klamrar sig fast vid hen, är en chockerande precis bild av hur ledsamt många kärleksrelationer som saknar balans ser ut. Själviskhet kombinerat med ett litet barns rädsla att bli övergivet, och blindhet för att man de facto står på samma sida och inte är varandras fiender, tillsammans med stark åtrå, passion och vilja att smälta samman med den andra, ser ut just så där.
Styckena där González och Abreu rör sig synkroniserat är lika effektfulla som de erotiska glimtarna i en nattklubbs stroboljus. Bägge två är extremt starka, skickliga dansare. Det enda som aningen stör mig är Abreus envisa manér med sitt vänstra ben.
Slutet är däremot utdraget med överflödig rekvisita, som en cello som ingen spelar på och några gula soppåsar vars symbolik förblir dunkel. Stundvis tänker jag att de kunde ha tränat lite ”kill your darlings” och litat på att de har mer än nog. Kanske den kvava luften i salen bidrog till längtan att de skulle sluta, eller kanske det bara var för att man inte orkade se mönstren upprepas än en gång. Kärlek till ensamhet till kärlek. Så onödigt. Varför inte bara kärlek.
Mottagandet är också i övrigt positivt. Visst, om programmet är för smalt och experimentellt röstar folk med fötterna. Men man ska inte tro att publiken här bara tycker om en viss sorts verk, folk har genom åren sett mycket här och är vana.
Alpo Aaltokoski konstnärlig ledare för Täydenkuun tanssit