Hösten börjar nu

”Vare sig författaren skriver närståendebiografi, sakprosa om det självupplevda, brev eller subjektivt- estetiskt fri essä tvingas hen medvetet eller omedvetet in i överväganden som är snarlika den autofiktiva romanförfattarens: ’Vem är jag i den här texten?’.”

PIA INGSTRöM

● Nu är det slut på semestern för litteraturkritiker. Båda de stora finlandssvenska förlagen – Schildts & Söderströms och Förlaget M – vräker ut böcker redan i augusti. Säkert delvis en anpassning till bokmässornas kalendariska krav – ve den som inte hinner ha en bok färdig på mässan i Göteborg i slutet av september, och mångdubbelt ve den som inte har en klar ens i oktober när det ska säljas i Helsingfors.

Ett undantag är skörden av det stora finlandssvenska metoo-uppropet, boken Dammen brister, som ges ut först 29 november, på årsdagen för när uppropet offentliggjordes på Facebook.

Mycket av årets prosa har – liksom Dammen brister – ett så tätt förhållande till verkligheten att läsaren får gott om tillfällen att fundera på hur gränserna går mellan fiktion, sakprosa, biografi och autofiktion. Det här syns tydligt i hur arbetslivet och familjelivet inspirerar höstens finlandssvenska prosaister. Vi får ta del av både regelrätt biografiska och autofiktiva versioner av upplevt liv och identifierbara personer – och många jag-berättare.

Tuva Korsströms bok om föräldrarna, Älvan och jordanden, kombinerar ur dotterns intima synvinkel en mammas liv och verk. Irmelin Sandman-Lilius är färdig med sitt sisyfosarbete, den fyrdelade biografin Sjutusen år om maken Carl-Gustav Lilius. Staffan Bruun skriver journalistiskt om sin mångåriga arbetsplats och människorna där med ymnigt namns nämnande, medan Sara Enholm Hielm essäistiskt är sparsammare med namnen men tydlig nog för att mången ska känna igen sig.

I färd med att skriva fram en ny textpersona åt sig är också far och son Donner i en brevväxlingsbok. Skådespelaren och terapeuten Marcus Groth ger för sin del ut en bok som förlaget ordnar in i genren självbiografi. Och så vidare – listan på titlar under den tveksamma mellanrubriken ”Sakprosa, essäer, biografer m.m.” är i år längre än någon under de mera bestämda etiketterna.

Men vare sig författaren skriver närståendebiografi, sakprosa om det självupplevda, brev eller subjektivt-estetiskt fri essä tvingas hen medvetet eller omedvetet in i överväganden som är snarlika den autofiktiva romanförfattarens: ”Vem är jag i den här texten?”. Detta utan att kunna gardera sig med hens utsaga ”Detta är en roman.” Och om inte författaren frågat sig vem berättaren är så kan läsaren göra det. Vittne, hjälte, skälm, demon?