Kavaljerer hemma och i Rom
Jag går Espen fram utan mål, färdig att stanna vid varje gratisspektakel. Solskenet har lockat ut folk på Espens eleganta kosmopolitiska stråk. Musikanter spelar vid Runebergsstatyn och trottoarkaféerna är fyllda. Havis Amanda står mot himlens blå och jag går långsamt över gatan när en vilt framrusande cyklist kör mitt på övergångsstället och nuddar vid mig. Jag vacklar till och knäna viker sig. Bråkdelen av en sekund tror jag att jag kan hålla balansen, men lyckas inte och faller. Min vita stråhatt som suttit käckt på svaj rullar ut på gatudammet och cyklisten är redan försvunnen utan ursäkter. I samma stund lyfter en man prydligt klädd i grårandiga byxben och blankade skor med klädsamma snören artigt upp mig. Gentlemannamässigt räcker den stilige mannen, som jag förresten sett på TV, också fram min hatt och bugar lätt. Jag tackar för hjälpen, dammar av mig och känner efter om alla ben sitter på plats.
Hemma värker knäet och av någon anledning kommer det flyktiga mötet med en verklig kavaljer att få mig att tänka på den finländske klassiske filologen och författaren Emil Zilliacus, bekant för sina dikter, fina essäer och översättningar av grekiska dramer. I boken Italienare återger han med säker känsla karaktäristiska smådrag hos italienare och olika sidor av det italienska temperamentet. Tar fram boken som jag ärvt av min far som kände sig hemma i det soliga Rom dit han tillsammans med HBL:s blivande chefredaktör Torsten Steinby företog två resor strax efter krigen. Jag läser kapitlet Cavalleria Italiana skriven i en klassiskt enkel språkdräkt så typisk för humanisten Emil Zilliacus.
I snabbskissen berättar han om sin dotter, ett ljuslockigt nordiskt flickebarn, som en solig söndagsförmiddag med sin sparkstötting glad och ivrig rutschar fram på den breda sluttande gångbanan på Via Veneto, stadens snobbränna. I en slingrande kurva ränner tösen på sju vårar rakt på en fin herreman som bär handskarna i högra handen och över vänstra armen ett spanskrör med guldkrycka. Den ljusgrå filthatten som sitter käckt på sned faller av och den välklädda herrn böjer sig mödosamt ner och plockar upp hatten och dammar av den med sin sidennäsduk. När mamman till barnet framför sina ursäkter blottar kavaljeren åter sin hjässa och bugar djupt i en elegant sjuttonhundratalsgest och säger:
– Ack om detta kunde hända mig alla dagar.