Josephine Bornebusch axlar rollen som regissör
Från Rederiet till Solsidan – Josephine Bornebusch har gjort det mesta inom svensk film och tv. I den nya rollen som regissör har hon haft nytta av sin bakgrund som skådespelare.
Om Josephine Bornebusch är trött döljer hon det väl. Hon är i Helsingfors för att prata om den nya LasseMaja-filmen och har svarat på frågor hela förmiddagen. Men när jag undrar om hon vill ta en paus avfärdar hon det bestämt.
– Det är ju därför jag är här, för att prata!
36-åriga Bornebusch har verkat som skådespelare sedan tonåren och genom sin roll i Solsidan har hon blivit Mickan med hela svenska folket. Men LasseMajas detektivbyrå – Det första mysteriet (Finlandspremiär i morgon) är hennes långfilmsdebut som regissör. Att det blev just den filmen är något av en slump.
– Jag har länge velat regissera och det var den frågan jag fick, säger hon och skrattar.
När en producent bad henne komma in och prata om LasseMaja utgick hon ifrån att det var i rollen som skådespelare. Frågan om hon ville regissera kom som en positiv överraskning.
– Jag fick manuset och slukade det. Sedan började jag se filmerna och läsa böckerna och kände att det behövs en uppdatering. Barn i dag kollar inte på samma sak som för tio år sedan när den första filmen spelades in. Jag ville också lägga in mera skämt för vuxna och göra en bredare film för hela familjen.
Bornebusch lade fram sina idéer och producenten nappade. Att det redan har gjorts fyra LasseMajafilmer var inget Bornebusch kände att hon behövde förhålla sig till.
– Däremot måste man förhålla sig till världen. Jag pratade med Martin Widmark som har skrivit böckerna och frågade vad som är viktigast för honom. Han nämnde att LasseMajavärlden är upphöjd men aldrig magisk. Det är en värld som finns men man vet kanske inte var. Man måste också hålla fast vid karaktärerna och mysteriet som ska lösas. Det är komponenterna, och sedan måste jag göra det till mitt.
De tidigare filmerna innehåller rikligt med specialeffekter men Bornebusch ville återgå till det analoga.
– Vi ville ha riktiga miljöer och skådespelare och jag tycker att man känner det. Det blir djupare, vackrare. På greenscreen blir det ganska platt.
Svårare att regissera
Filmen spelades in på Irland. När Bornebusch åkte dit kände hon genast att det var rätt.
– Det var den där upphöjda världen som inte ser svensk ut men som inte heller ser irländsk ut. Att bygga upp en sådan värld i Sverige skulle kosta väldigt mycket pengar och här stod det bara klart. Det brukar sägas att det svåraste är att regissera barn och djur och i den här filmen finns bägge. – Jag vet, det var väldigt dumt av mig! Är du en människa som söker sig till utmaningar? – Ja, man undrar ju. Min första film, och då regisserar jag barn och djur på Irland på ett språk som inte är mitt. Har jag klarat av det här, då kommer jag fan klara mycket – så kände jag dagarna innan vi skulle sätta i gång. Blir man en bättre eller sämre regissör av att ha en bakgrund som skådespelare? – Jag skulle säga, utifrån mitt eget perspektiv, att det bara gör en bättre. Om du själv är skådespelare vet du vad du vill ha och inte vill ha. Sen vill alla ha olika saker. Smaken är som baken, delad. Alla kommer inte att tycka att mitt sätt att regissera är bra.
Bornebusch berättar att hon gick igenom alla regissörer hon själv har jobbat med, särskilt dem hon inte tyckte om, för att undvika deras misstag. Hon försökte också tänka på vad hon som skådespelare letar efter i en regissör.
– Det är så mycket psykologi i det där. Att känna av vem som är på vilket humör. Vad behöver du? Behöver du mycket, behöver du lite? Så länge du har koll på din story och på ditt visuella tänk, är human och lyssnar på folk, då är det inte jättesvårt att regissera.
Hon menar att det viktigaste är att jobba med bra skådespelare.
– Jag är inte där för att göra dem bra, de är redan bra, annars hade jag inte valt dem. Jag ska finnas där om de vill fråga mig någonting, inte för att säga hur de ska göra. Och samma sak med hela teamet. Om jag i ett tidigt skede har förklarat vad jag vill göra ska de sedan få släppas lös i sina avdelningar. Det är då man blomstrar. Och om vi vänder på det – hur påverkar det dig som skådespelare att nu ha erfarenhet av att jobba som regissör? – Ja, det är en jävligt bra fråga. Det återstår att se, för nu har jag inte skådespelat efter att jag regisserat. Det kommer nog inte att göra mig till en bättre skådis men kanske en lättare. Tidigare har man tänkt att regissören har ett så lätt jobb, den bara sitter där bakom monitorn. Att det är vi skådespelare som kämpar på och pluggar text på nätterna. Men sen när man har provat att regissera inser man att det är så lätt att vara skådis, man bara får allting serverat. Man spelar in och sen går man hem. Som regissör har du hela förproduktionen, produktionen och efterproduktionen. Du håller på hur länge som helst!
Fortsätter gärna
Josephine Bornebusch är mest känd för överklasskaraktären Mickan i den populära komediserien Solsidan. Sedan 2010 har det blivit fem säsonger och en långfilm. Jag frågar om hon någonsin känner sig förföljd av Mickan.
– Nej, det gör jag inte. Det har hjälpt mig mer än stjälpt mig, och när folk förknippar mig med den karaktären och frågar om jag är som hon försöker jag tänka att det är ganska kul om folk tycker det. Det betyder ju att jag har gjort ett bra jobb. För jag är egentligen motsatsen till henne.
– Det kommer med paketet att folk alltid frågar mig om den karaktären. Den är en så stor del av mitt liv. Om man som skådespelare är ljusskygg eller rädd för att folk ska känna igen en eller vilja prata, då är man inte riktigt i rätt bransch kan jag tycka. Nu gör ju vi det här för att
folk ska tycka om det. Det hade varit värre om alla frågor jag fick om Solsidan handlade om varför jag har ställt upp i det här. Hur är det att spela samma karaktär så länge? – Det är inte så utvecklande för mig, Josephine skådespelare, för hon utvecklas ju inte. Det är det humorn bygger på. Men jag känner att jag gör så mycket annat som är utvecklande så det är en ganska fin trygghet att ha. Nästan alla i teamet, även bakom kameran, är samma människor. Vår fotograf har varit med varje dag i sju år. Så det är min trygga punkt.
Bornebusch påpekar dock att hon inte lever med Mickan hela tiden. Hon har mellan 15 och 20 inspelningsdagar vartannat år. När hon skulle spela in långfilmen kunde hon nästan inte minnas hur hon brukade spela sin karaktär.
– Man kommer till set och ser pastellracket med bara fluffiga klänningar och tänker ”oh god, here vi go again”. Men det är som att komma hem till ett gäng gamla kompisar.
Själv hoppas Bornebusch att det blir en fortsättning på serien.
– Ja, why not? Om folk tycker om det och vi har kul på jobbet och tittarsiffrorna är bra så ser jag inte varför man inte skulle fortsätta. Tycker du att du har råkat ut för typecasting? – Inte egentligen efter vem jag är, men däremot kan jag ju ibland bli typecastad efter Mickan. ”Nu behöver vi en överklasstjej och då tar vi Jossan. Det är hon ganska bra på att spela för det har hon redan gjort.” Eftersom Solsidan blev så stort och Welcome to Sweden och Playa del Sol blev ganska stora så tror folk att jag bara jobbar med humor. Men jag har ju gjort allt.
Inom den närmaste framtiden kommer hon att bredda sitt oeuvre ytterligare. I november börjar hon filma en ny serie, ett romantiskt drama, som hon inte bara ska regissera och spela i, utan även har skrivit manus till.
Vi har egentligen gått över tiden men Bornebusch förlänar mig en sista fråga. Jag passar på att nämna Rederiet. Bornebusch fick nämligen sitt genombrott när hon som 17-åring spelade den bortskämda tonåringen Madeleine Boisse de Blaque i den långvariga svenska såpan. Jag frågar vad hon minns från den tiden.
– Det var min första riktiga roll och jag gick fortfarande i skolan, så det var superstort för mig. Jag hade en egen loge på SVT samtidigt som jag gjorde matteläxor. Sen minns jag inte riktigt hur det var. Det är så länge sen och jag har gjort så mycket andra produktioner i samma studior. Men jag är glad att jag har gjort det. Rederiet är ändå Rederiet. Det har ju blivit kult.