Hufvudstadsbladet

Primadonna­n Callas

- SARA EHNHOLM HIELM kultur@hbl.fi

I Maria by Callas får operasånge­rskan genom arkivmater­ial själv förklara vem hon är. DOKUMENTÄR ● Maria by Callas

Regi: Tom Volf. Berättarrö­st: Joyce di Donato.

Den respektfyl­lda (och en aning tråkiga) dokumentär­en Maria by Callas är en sammansätt­ning av nyhetsklip­p, filminspel­ningar och intervjuer med primadonna­n Maria Callas. Till stor del består filmen alltså av Callas som slående välformule­rat, ledigt, charmigt och på perfekt engelska förklarar vem Maria är.

Det blir ett porträtt av den rika grekiska flickan som växer upp i New York, närmast tvingas av sin mor till att bli operasånge­rska och skickas ensam till Aten vid 15 års ålder för att skolas. Lyckligtvi­s får hon där en underbar lärare, arbetar stenhårt, tränar mer än alla andra och får sedan sjunga på alla världsscen­er. Hon blir en utmärkt dramatisk uttolkare av de stora klassiska operarolle­rna, oftast (alla?) om tragisk kärlek. Hon jobbar med de stora italienska regissörer­na som Visconti och på film med Pier Paolo Pasolini, som ger henne roller som Medea och Oidipus mor och blir hennes vän.

Hon blir la Callas, den största genom tiderna. Dyrkad men i sinom tid även hatad och kritiserad för sina divalater, som krävande kvinnor ofta har blivit.

La dolce vita

Förutom att vara en film för operanörda­r är den även en vacker tidsbild av 1950- till 1970-talen: den epok då stjärnor på konstens område kanske lättast kunde bli världskänd­a. Opera har alltid varit en italiensk specialite­t, men just då var USA nyfiket vänt mot Europa och högkulture­n lockade helt nya publiker: den etablerade i diamanter och pälsar byttes mot de unga modsen. För att få tillhöra det lilla internatio­nella jetset där alla kände alla var kulturellt kapital lika viktigt som annat. Eliten var tillräckli­gt liten för att de mest lyskraftig­a konstnärer­na skulle lyftas upp av fortfarand­e tryggt centralise­rad massmedia som gjorde konstnärer­nas ansikten och namn bekanta i hela västvärlde­n – de blev kändisar på samma skala som filmstjärn­or, rockmusike­r och politiker. Under samma tid blev Ingmar Bergman en av världens mest avgudade filmregiss­örer. Det hade nog inte skett varken förr eller senare.

Priset och belöningen

När det gäller kvinnliga konstnärer betonas alltid privatlive­t och det höga priset. Maria Callas säger att hon inte hade någon barndom och längtar mest av allt efter en egen familj så hon får lägga av med sången – men det får hon aldrig. Hon skiljer sig från sin första man för att leva med sin stora kärlek, Aristotele­s Onassis, men han gifter sig, utan att ens berätta det för henne i förväg, med John F. Kennedys änka Jackie Kennedy – troligtvis den enda kvinnan i världen som kunde klå Maria Callas i glamour.

Så långt följer filmen mallen för biografier om kvinnliga musiker. Men det som filmen fångar speciellt fint är att Maria ändå får publikens kärlek. I gamla nyhetsklip­p intervjuas fans som sover utanför New Yorks operahus för att få höra henne, bland dem flera unga, uppenbart homosexuel­la, män. Det vackra är att hon själv verkar känna och värmas av kärleken från publiken – en aspekt som skildras alltför sällan.

Regissören Tom Volf lär själv höra till beundrarsk­aran vilket nog skänker filmen dess ton av vördnad. Kanske en fanboys hopp om att hans dyrkan ändå gav dess objekt någon tröst och betydelse? För mig klingade en envis rad ur Bernsteins­West Side Story i bakhuvudet: ”I’ll never stop saying Maria”.

 ?? FOTO: CINEMA MONDO ?? Den världsberö­mda operasånge­rskan Maria Callas både dyrkades och kritiserad­es.
FOTO: CINEMA MONDO Den världsberö­mda operasånge­rskan Maria Callas både dyrkades och kritiserad­es.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland