Kristine Opolais levererar
Lettiska sopranen Kristine Opolais, Radions symfoniorkester och Hannu Lintu fick stående ovationer av en entusiastisk och fulltalig publik på öppningskonserten vid Åbo Musikfestspel.
Radions symfoniorkester
Dirigent Hannu Lintu, solist Kristine Opolais, sopran. Fagerlund, Berio, Debussy-Matthews, Sallinen, Wennäkoski, Verdi, Catalani, Boito, Dvorak, Puccini. Åbo Musikfestspels öppningskonsert i Åbo Konserthus 10.8.
■ Den lettiska sopranen Kristine Opolais hör till operavärldens populäraste artister, men håller redan på att bromsa karriären, trots att hon inte ens har fyllt 40. Hon säger själv att hon är sjungande skådespelare men ställer trots det upp i ett program där hon tolkar världens mest kända operaarior lösryckta ur deras dramatiska kontext. Men säg den publik som inte tycker om då russinen plockas ur kakan, när man går direkt
på Desdemonas videvisa ur VerdisOtello, eller Rusalkas Sången till månen ur Dvoraks opera, PuccinisUn bel di för att inte tala om encoren, samme tonsättares O mio babbino caro!
Kristine Opolais fuskar inte. Hon tolkade de bekanta ariorna med stark inlevelse, vacker tonbildning och djup musikalitet ofta med en raffinerat återhållsam gestik vilken antydde musikens dramatiska kontext. Dessutom bjöd hon på två mindre bekanta arior, Ebben? Ne andrò lontana ur Alfredo Catalanis mest kända opera La Wally där tonsättaren, som avled endast 39 år gammal, visar sig vara en kompetent kollega till den nästan jämnårige Puccini, samt den överraskande virtuosa arian L’altra notte ur den som Verdis librettist kände Arrigo Boitos opera Mefistofele.
Programmet stod på fem stadiga pelare, Luciano Berios Boccherini-inspirerade Ritirata notturno di Madrid, Colin Matthews Debussy- arrangemang samt tre orkesterpreludier vilkas musik på ett välgörande sätt kontrasterade mot operaariornas sötma. Förvånansvärt likartade var de inhemska tonsättarnas preludier, Sebastian FagerlundsDrifts, Aulis SallinensShadows och Lotta WennäkoskisFlounce, grann orkestermusik med trumpeter och slagverk som pådrivare, gärna motoriska, till och med medryckande rytmer och en dynamik som hotade spränga Konserthusets tak och väggar. Musiken i Sallinens Shadows, opus 52 från år 1982 är tungt melodisk med hotfullt inledande låga stråkar, Fagerlunds Drifts däremot en öppet njutbar musikvärld, likaså Wennäkoskis positiva klangvärld Flounce.
Radions musiker rymdes just och just på Konserthusets snålt tilltagna estrad och klangen kom från en orkester som är van att spela i större utrymmen. Hannu Lintu är erfaren operadirigent och ackompanjemanget i Opolais arior var elegant och uppföljande medan tolkningen av orkesterpreludierna var både inkännande, intensiv och tekniskt imponerande. Nämnas kan att Fagerlund tillägnat Hannu Lintu orkesterstycket Drifts. Nämnas kan också att orkestern hade uppenbart roligt i Berios fattigmansbolero Ritirata notturno samt att Kristine Opolais, Radions symfoniorkester och Hannu Lintu fick stående ovationer av en entusiastisk och fulltalig publik.