”Poängen är att det händer överallt”
Som en del av sin utbildning vid University of Cape Town inledde konstnären Isabella Chydenius projektet #didnotaskforit där hon dokumenterar och samlar in erfarenheter av sexuella trakasserier. Hon vill utforska kontrasterna mellan det som är okej och inte okej.
Konstnären Isabella Chydenius utsätts dagligen för trakasserier. Hon började fotografera platserna där det sker och kallar projektet #didnotaskforit. – Det är fortfarande ett väldigt vanligt försvar bland gärningsmännen att hävda att offret ville bli behandlad så och det är absurt.
Under de senaste 11 åren har konstnären Isabella Chydenius bott, studerat och jobbat på olika håll i världen. Just nu är hon bosatt i Kapstaden i Sydafrika, där hon studerar konst vid University of Cape Town (UCT). Som en del av sin utbildning inledde hon projektet #didnotaskforit (ungefär bad inte om det) där hon dokumenterar och samlar in erfarenheter av sexuella trakasserier.
– Medan jag bodde i London blev jag ganska trött på konstkretsarna där. Jag har alltid varit politiskt engagerad och brytt mig om olika saker men kände att många där, precis som också i Finland, betraktade sig som väldigt liberala och progressiva medan de egentligen levde i en trevlig liten bubbla, säger Chydenius.
Under ett besök till Sydafrika blev hon väldigt imponerad av lokala konstnärer och deras arbeten. När hennes rumskamrat från London bestämde sig för att flytta till Kapstaden följde Chydenius med. Även om konstnärerna i Sydafrika är väldigt sociala upplevde hon att hon saknade vissa nätverk. Därför beslöt hon sig för att inleda studier vid universitetet, som hon beskriver som ett drömställe.
– Just det här universitetet är känt för sin aktivism och sitt kritiska tänkande, säger Chydenius och nämner att skolan haft en väsentlig roll i proteströrelserna #feesmustfall och #rhodesmustfall (se faktaruta).
Lager och kontraster
Sexuellt våld är ett utbrett problem i Sydafrika och exempelvis i början av 2000-talet uppskattades landet ha den högsta förekomsten av våldtäkt i världen per capita.
– Jag vill inte anklaga eller utpeka någon viss kultur men utifrån mina personliga erfarenheter förefaller det vara så att i länder med en stark machokultur brukar trakasserier inte tas på så stort allvar. Om det förekommer problem i en viss kultur så borde den ju ändras, säger Chydenius.
Trakasserierna är vanliga i Sydafrika men hon har också haft negativa upplevelser i olika europeiska länder. Erfarenheterna har onekligen haft ett inflytande i hennes konst.
– Jag började dokumentera de olika platserna där jag utsatts för trakasserier och oönskad uppmärksamhet. Jag diskuterade också med mina kompisar, särskilt i samband med metoo-rörelsen var det många som började tala om deras upplevelser.
Chydenius är inte enbart intresserad av oombedd uppmärksamhet utan också sådant som är välkommet. I våra personliga relationer, vänskaper och parförhållanden förekommer det sådan uppmärksamhet som vi uttryckligen vill ha och begär. Hon vill utforska kontrasterna mellan det som är okej och inte okej. En annan aspekt som också intresserar henne är de olika lager som kvinnor och icke-män bygger upp för att skydda sig från trakasserier.
– Vi bygger upp både fysiska och psykiska lager med till exempel kläder och olika beteendemönster. Jag vill veta hur de påverkar våra olika relationer.
Illustrerar traumat
Hittills har Chydenius gjort två videoarbeten och ett antal installationer och skulpturer. Målet är att göra en serie olika arbeten i olika konstformer.
– De erfarenheter som jag dokumenterat faller in i en gråzon som de flesta kanske inte betraktar som trakasserier, att det är något som inte är så farligt och inte behöver göra en så illa till mods. Det händer när jag går till skolan eller studion, när jag joggar och inte har smink eller tajta kläder. Poängen är att det händer överallt.
Chydenius är utled på kommentarer som skuldbelägger offret och hävdar att hen kunde ha klätt sig annorlunda eller bete sig på ett annat sätt för att undvika trakasserierna.
– Därför kallar jag projektet #didnotaskforit. Jag klär mig som jag klär mig för att jag uttryckligen vill se ut så, jag är inte ute efter oönskade komplimanger. Det är fortfarande ett väldigt vanligt försvar bland gärningsmännen att hävda att offret ville bli behandlad så och det är absurt.
I sina konstverk använder Chydenius också olika klädesplagg och hud för att skulpturerna ska illustrera traumat och minner som uppstår och blir kvar.
– Det behöver inte nödvändigtvis uppstå synliga skador. Offret kanske inte fick blåmärken eller hamnade på sjukhus men det betyder inte att hen klarade sig oskadd. Och om kvinnor och icke-män genom hela sitt liv utsätts för olika trakasserier så påverkar det vårt beteende. Jag vill inte säga att kvinnor är på något sätt svagare men vi är tvungna att kämpa lite hårdare.
Hon menar att om män skulle utsättas för motsvarande förtryck under de följande hundra åren skulle deras beteende förändras märkbart.
Män lyssnar på andra män
Chydenius beskriver att hon hittills träffat på två mönster som förekommer i de erfarenheter som hon samlat in. Trakasserarna hävdar att det olämpliga beteendet var avsett som en komplimang, alternativt blir de arga eller till och med aggressiva efter att ha blivit uppmanade att lägga av.
– De här männen tycks tro att de har rätten att göra vad som helst och att inte alls ta hänsyn till kvinnor. Såklart det också finns män som tar kvinnorna i beaktande men det är så mycket mer sällan vi får höra sådana berättelser.
Det Chydenius vill åstadkomma med sitt projekt är att männen kommer till en insikt att fenomenet faktiskt berör dem, hon vill att männen talar om sitt beteende med varandra.
Som en del av sitt projekt har hon bett män läsa upp berättelser som hon samlat in.
– Min känsla och erfarenhet är att män lyssnar bättre på andra män. Det finns en hel del videoklipp och webbartiklar som handlar exempelvis om mansplaining men jag har endast hittat få vetenskapliga artiklar som faktiskt undersökt fenomenet.
Med mansplaining avses att en man förklarar något fören kvinna på ett nedlåtande sätt.
Då hon i juni ställde ut delar av projektet vid universitetets galleri fick Chydenius huvudsakligen positiv och konstruktiv respons. Det som kanske kändes ännu viktigare var reflektionerna bland männen som äntligen började se olika vardagliga situationer från kvinnornas perspektiv.
– Jag tycker det är värdefullt att heterosexuella cismän (som inte är transpersoner eller interkönade) ifrågasätter sitt eget beteende och reflekterar kring hur de själv agerar i motsvarande situationer. Jag vill ha mera sådant.