Salig fason
Det känns en smula konstigt. Jag har bara tre jobb inbokade för resten av året – i Paris, i Prag samt på grekiska ön Syros. Det är en litet lyxig känsla.
Kanske är det ett försök att, ytterst medvetet, se om det vore möjligt att bara gå omkring och slå dank.
– Nu ska jag inte jobba mer, förklarar jag med en lätt överdrift för vännen och kollegan Calle. – Är inte jobbet en stor del av ditt liv? invänder han. Suck. Så är det. Fast den snart gångna sommaren har varit ganska arbetsbefriad. Satt exempelvis häromveckan i flera timmar på Café Tammerfors i Enköping (”Sveriges närmaste stad”) och försökte – med klent resultat – läsa Émile Zolas roman Thérèse Raquin på grekiska.
Det är ett mysigt kafé. Har vid flera tillfällen kommit i samspråk med svenskgreker som frekventerar stället.
Vill man dra ner på förvärvsarbetet bör man nog ha någon liten hobby. Men det är frustrerande att inte se något ljus i tunneln. Grekiskan är oerhört ordrik och två lexika har jag redan lyckats slita ut pärmen på. Nu är det dock för sent att backa. Så är det nog med språkstudier generellt, när man lämnat turistparlör-stadiet.
Jag menar, det är ju en avgrund mellan Hyvää päivää! och Silja – nuorena nukkunut.
Men nog är det viktigt, inte minst i den så kallade tredje åldern, att ha något att kittla hjärncellerna med, oberoende av om det nu är språk eller läsning eller korsord eller sudoku eller i princip vad som.
Har förresten hittat en liten kafépärla i Uppsala vid namn Bageri Brantingstorg. Ett perfekt ställe att sitta och läsa på eller kanske blott och bart låta tankarna komma och gå med tvära kast, likt en skock fladdermöss. Ska faktiskt ta bussen dit nu genast och utkämpa en ny batalj med Teresa Raken, som boken heter i grekisk skrud.
Må var och en bli salig på sin fason!
Vill man dra ner på förvärvsarbetet bör man nog ha någon liten hobby. Men det är frustrerande att inte se något ljus i tunneln.