Italienska för desperados
Italienska The Place är en gåtfull film som bygger på goda men diaboliska råvaror. Tyvärr övertygar inte slutresultatet. Att handlingen utspelar sig vid ett och samma kafébord blir visuellt torftigt.
DRAMA
The Place HHIII
Regi: Paolo Genovese. Manus: Genovese, Isabella Aguilar. Foto: Fabricio Lucci. I rollerna: Valerio Mastandrea, Marco Giallini, Alessandro Borghi, Alba Rohrwacher.
■ Det var visst en och annan som blev förtjust i Vad döljer du för mig? (Perfetti sconosciuti), Paolo Genoveses luriga middagsbjudningsdrama med hemligheter och lögner samt mobiltelefoner som ingredienser.
Business as usual utlovas inte heller i Genoveses färska film med handlingen förlagd till ett kafé, rättare sagt till ett och samma bord. Det är här, i ”The Place”, som Valerio Mastandreas mannen-utannamn håller hov.
Hälsar på gör människor av alla de slag, allt från poliser och nunnor till desperata småbarnsföräldrar, övertygade om att Mastandreas rollfigur – en Faust möter Mephisto – ska komma dem och deras drömmar samt önskemål till mötes.
Det finns bara en hake: i gengäld förväntas klienterna uppfylla Mastandreas egna nycker som, om något, sätter den moraliska basen i gungning. Här har vi till exempel den äldre damen (Giulia Lazzarini) som förväntas spränga en bomb mot det att den äkta hälftens demens suddas ut.
Vi möter också nunnan (Alba Rohrwacher) som vill återfå sin tro på Gud och därför får i uppgift att göra sig gravid!? Ibland är det fråga om tand för tand, som i mötet med Vinicio Marchionis småbarnspappa som förväntas mörda ett oskyldigt flickebarn, allt för att rädda livet på sin svårt sjuke son (till ”Fausts” försvar ska sägas att han samtidigt ber en annan man beskydda det tilltänkta mordoffret).
Otydlig upplösning
Genoveses film bygger på en amerikansk tv-serie – The Booth at the End – men trots detta känns The Place som ett originalarbete, ett rätt otippat sådant.
Det är både mystiskt och gåtfullt och som det råkar sig är utgången inte alltid given, inte ens fastän man följer instruktionerna till punkt och pricka. Ja, och så finns det ju också de som försöker komma undan med en vit lögn.
Trots detta är slutresultatet inte helt övertygande. Det känns som om filmen kommer med fler frågor än svar, med den påföljden att själva upplösningen blir något trevande, för att inte säga otydlig.
Lägg till det visuellt torftiga och vi sitter där med en film som aldrig riktigt lyfter, som fastnar i startblocken. Synd på goda om än diaboliska råvaror.