En vårdmodell hjälper inte alla

A-klinikens verkställande direktör Kaarlo Simojoki har en viss förståelse för kritiken mot den offentliga vården av alkoholister.

A-kliniken är sedan två år tillbaka ett aktiebolag, men enligt Kaarlo Simojoki har man motsatt sig det här arrangemanget.

– På grund av olika omständigheter har aktörer inom tredje sektorn bolagiserats. Man har ansett att det inte ska få finnas producenter av allmännyttiga tjänster. Det är motstridigt när staten samtidigt skriker efter allmännyttiga tjänster som inte är ute efter vinst, säger Simojoki.

Många av A-klinikerna upprätthålls av städer och kommuner och är inte underställda aktiebolaget.

– Vårt mål är inte att göra vinst. Vi ska erbjuda tjänster för missbrukarvård och eventuella vinster går till allmännyttiga ändamål. Också alla andra som erbjuder vårdtjänster har bolagiserats. Att vi koncentrerar oss på stödboende och nedkörning av droganvändning beror på att vi producerar tjänster för kommuner och städer. De har i allt högre grad gett oss ansvaret för vård av drogmissbrukare, medan de själva har velat koncentrera sig på vården av alkoholister, säger Simojoki.

Individuell vård

Enligt honom har A-kliniken i huvudstadsregionen bara ansvaret för vård av drogmissbrukare. Endast i Esbo vårdas också alkoholister, men den verksamheten är småskalig.

– Till exempel i västra Finland erbjuder vi hela repertoaren av vård. Det varierar beroende på var i landet man befinner sig.

Kaarlo Simojoki poängterar att vården av alkoholister ofta är en individuell process.

– Det är motstridigt att missbrukare ska behandlas som enskilda individer samtidigt som man hävdar att det enda som gäller är helnykterhet. Alla är inte så svårt beroende av alkohol att helnykterhet är den enda chansen. Hur man definierar beroendet har förändrats. I Finland är vi väldigt svart-vita. Antingen är man beroende eller så är man inte. Det finns olika grader av beroende. Om du säger till en som har ett litet beroende att ”det är korken fast direkt”, så återvänder den garanterat aldrig till vårdprogrammet. Helnykterhet är ganska utopistiskt för den som upplever att den inte skadar sig själv. För dem kan man sätta ett mål att minska konsumtionen. Drick mindre och må bättre och många förstår senare att bli helnyktra. Men det är klart att om du förlorat all kontroll över livet så är helnykterhet det enda alternativet. Ett steg i taget är bättre.

Enligt Simojoki tolkas individuella upplevelser ofta som universella.

– Det som fungerar på en person fungerar nödvändigtvis inte på en annan. Vi är väldigt nykterhetsfokuserade och då är tröskeln för många att söka hjälp för stor.

Däremot håller Simojoki med om att det finns många läkare som saknar kompetensen att bedöma alkoholismen som en sjukdom.

– Många patienter hör att alkoholismen är ens eget fel och om man bara gaskar upp sig så blir det bra. Många förstår inte att WHO har kommit fram till att missbruk är en av de svåraste sjukdomar som finns. Inställningen är också ofta fel: Man upplever att det inte lönar sig att vårda missbrukare.

Enligt Simojoki är problemet att tillgängligheten till offentlig vård är dålig och tröskeln att söka hjälp är hög. De som kommer in i den offentliga vården har redan stora problem. Det är helt annat att sköta en patient med många problem än om man inleder vården i ett tidigt skede.

– Ett stort problem är att primärhälsovården inte tar i beaktande alkoholism i ett tidigt skede. Ett annat problem är att anslagen speciellt för institutionsvård skurits ner ordentligt, säger Simojoki.