Åren går, men punkattityden består
När man kommer till en viss ålder kanske man inte längre behöver sex, kanske man i själva verket är nöjd om man kan umgås med nån som är lagom hygglig och går med på att knäppa upp två skjortknappar i sängen ibland.
Så resonerar åtminstone Viv Albertine, före detta gitarrist i punkbandet The Slits och numera omskriven memoarförfattare till två böcker, varav den senaste – To Throw Away Unopened – handlar om hennes liv som frånskild 50-plussare i Hackney i London. Här bor hon med en tonårig dotter och en 94-årig mamma som kommer över på julafton och somnar innan Viv hunnit ta kalkonen ur ugnen.
Jag kan inte påstå att jag har något särskilt förhållande till bandet The Slits, som gjorde experimentell, feministisk punk och turnerade med The Clash på sjuttiotalet, men de senaste veckorna har jag haft stor behållning av Albertines memoarer.
Killen med skjortknapparna – Eryk – är bara en av de män Viv Albertine försöker dejta. Han går till slut med på att knäppa upp tre skjortknappar tills han vänder sig om i sängen och lyfter upp en bok: ”Det är tillräckligt för i dag”.
Förhållandet tar slut först när Viv Albertine träffar Eryk på krogen och undrar var han varit hela helgen och han berättar, med ett sinistert leende, att han tillbringat helgen i Berlin med sin ex-flickvän. Albertine tar sin tranbärsvodka och häller den över hans ansikte, sedan vrider hon ölglaset ur handen på honom och häller innehållet på hans skrev.
Det kan låta barnsligt, men Viv Albertine skriver så bra om medelålders ilska, om att vara trött på omges av idioter, om att inte vilja be om ursäkt för sitt korta humör, att man i den stunden är alldeles med på noterna.
”Eryk var en märklig en. Självklart var han det, jag är bara attraherad av märkliga män. Jag skulle inte kunna hitta en normal trevlig man om jag så snubblade över honom vid London Fields. Normalt är ingenting jag känner igen.” (Min översättning).
Bokens dramatiska tråd handlar just om hennes udda familj, och om vad som händer när mamman, älskad och beundrad av Albertine, ligger vid dödsbädden och systern Pascale från Kanada flyger in.
Här finns en rå desperation som inte är vacker, och en sorg som för tankarna till Jenny Diskis På tunn is, en annan briljant Londonmemoar om att slå sig fram som kvinnlig tänkare och konstnär, men också om det järngrepp som vår familj kan ha på oss.
Pappan Lucien, en fransman (därav namnet Albertine) har inte synts till sedan flickorna var små. Viv Albertine börjar titta på sitt liv och undrar om hennes mamma i själva verket valt ut henne, i tidig ålder, för att bli hennes skötare och kompanjon.
När mamman dör öppnar Viv en brun väska med dagböcker som Lucien lämnat efter sig, och som beskriver året när föräldrarna separerar. Hon börjar lägga ihop föräldrarnas äktenskap, som ett pussel, och känner en oväntad ömhet för sin pappa, och för män i allmänhet. Men hon tänker inte börja dejta igen. ”Vad i fridens namn behöver du en man för?”, brukade hennes mamma säga. ”Det känns fullständigt vettigt för mig nu, liksom hennes kärlek för ingefära och rabarber”.