Den lugna åtbördens effekt
Välkomna igen till Peter Sandströms textuniversum. Där kan läsaren betrakta sitt eget mörker och ljus, i åtta berättelser om familjen och annat väsentligt.
Peter Sandströms prosa har djupnat och fått allt flera nyanser genom de skenbara upprepningarna under åren. Från att peka med hela armen har han övergått till den lugna sparsamma åtbördens kumulativa effekt. I dag utkommer hans novellsamling Mamma november.
NOVELLER
Peter Sandström
Mamma november. Åtta betraktelser Schildts & Söderströms 2018
Från och med novellsamlingen från 2012, Till dig som saknas, bör det stå klart för var och en som kan läsa: Peter Sandström är en av den finlandssvenska litteraturens riktigt betydande prosaister. Detta utan större mediahype eller anspråksfulla nationalepiska åtbörder, men genom envetet arbete med språk, stil och en motivkrets som djupnat och fått allt flera nyanser genom de skenbara upprepningarna.
I sin recension av Sandströms föregående bok, romanen Laudatur som belönades med Runebergspriset 2017, skrev Anna-Lina Brunell om en ”spännande hologramliknande effekt. Som om böckerna lagts på
varandra i flera halvtransparenta, genomsläppliga lager”. Om romanen före den, Transparente blanche (2014), skrev Michel Ekman: ”Det är exakt men får ändå den svävning som kommer sig av att vi ser världen genom huvudpersonens medvetande utan att någonsin veta hur väl vi känner honom. Transparente blanche är i det hänseendet mer poetisk än de flesta diktsamlingar.”
Föräldrar, syster, hustru, barn
Välkomna alltså än en gång in i Sandströms textuniversum i Mamma november. Som många gånger förr är det befolkat av berättare – åtta stycken, eftersom årets bok är en novellsamling – som har många gemensamma yttre drag med författaren. Personer som syster, mor, far har likheter med dem vi påträffat hos Sandström förut, liksom en forskande hustru som här kallas Blomgren (ni minns Zebra i Laudatur?), en ung vuxen son som heter Neo och en tonårsdotter som heter Bonnie.
Hologrameffekten, den både poetiska och oroväckande svävningen, det smidiga växlandet mellan tidsplan, och den noga iakttagande men inte så interagerande kärleken till familjemedlemmarna finns här som förut. Och som i all betydande autofiktion är det inte den biografiska familjen Sandströms liv i Nykarleby och Åbo vi ges insyn i, utan i vårt eget inre. Dess ljus och mörker, dess längtan och ömhet, dess bisarra humor och morbida rädsla som finns med oss i våra vardagliga sysslor.
Monster Eddie
I novellen ”Vespa girl” funderar berättaren på vad han ska ge sin 14-åriga dotter i födelsedagspresent, och följer med henne till tandhygienisten. Hon är stor nog att gå dit på egen hand och fadern inser att ”det kunde ses som en nåd att hon fortfarande behövde mig till något, att hon kanske tyckte att jag var någon att räkna med och lita på”. Hos tandhygienisten – en finsk man iförd en Iron Maiden-t-tröja med en bild av Monster Eddie – händer absolut inget dramatiskt. Där ligger dottern, omgiven av slangar och borrar, en bild av tilllit och utsatthet. Genom berättarens tysta iakttagande av Monster Eddies hantverk förs vi in i en värld skuggad av föräldraskapets mest smärtsamma och skrämmande insikter: Att våra barn skall utsättas för fara och olycka utan att vi kan göra ett dyft för att skydda dem. Att de kommer att involveras i relationer som vi inte kan eller bör ha fri insyn i.
”Jag iakttog rummet. Handfat, skrivbord, fönster mot gården. Lysrören i taket. Hur många mottagningar skulle min flicka besöka i sitt liv? Det var tänderna, kanske nerverna, och juridisk rådgivning. Färganalyser, kontroll av ortopediska bekymmer, test av hörsel, syn och lemmarnas reflexer. Plågsamma förhör under efternätter i oktober. Misstanke om medverkan i eller planering av rån. Delgivningar. Sorgebud. det fanns så många mottagningar att gå till.”
I några noveller aktualiseras också föräldraskapets allra största smärta, minnet av det man redan gjort fel, oreparerbart. Mest ont gör det i novellen ”København H”, där berättaren träffar sin unga vuxna son i Köpenhamn, och undrar om denna känt igen sig i faderns tidiga novell ”Blond med bruna ögon”. En novell med det namnet finns i Sandströms bok Syster Måne (2001), och den handlar om en man som slagit sitt lilla barn.
En omläsning av den gamla novellen visar å andra sidan Sandströms utveckling från ganska bra till lysande, från att peka med hela armen till den lugna sparsamma åtbördens kumulativa effekt.
Andra saker som passerar utan större åthävor i de här berättelserna men lämnar ett vackert eller kusligt dröjande sken i läsarens medvetande är en död gris (nåja, lite väl mycket ploj, men det förlåter jag), en oväntad kyss i Åbo domkyrka, hustrun hemma i köket vid sin nya dokumentförstörare, ett borttappat och ett nytt armbandsur, mammas röda högklackade skor och pappas rakkniv, för att nämna några.
En munter vildhet
Två korrekturfel och en upprepning (”drabbats” och ”drabbande” med två raders mellanrum, är det motiverat?) får mig att önska att den biografiska Sandström skulle älska korrekturläsning lika mycket som någon av berättarna säger sig göra.
Det är lätt att skriva om de mörka stråken i den här boken, men ändå är dess hantverk nästan genomgående säkert på ett skönt vis, och dess stämning övervägande mild och lugn också inför det gruvliga. Därtill finns den sandströmska humorn, en underskruvad vildhet som ibland är munter, ibland mera mångtydig. Och en försonande kritisk saklighet, som i den första novellen, ”Oskadd” där berättaren besöker sin syster i Nykarleby, en medelålders radiojournalist insvept i med åren allt flera katter. De ska göra podcast tillsammans, men bandspelaren fungerar inte.
”Jag insåg att man kunde skriva om en syster på vilket vis som helst.
Så jag frågade min syster varför hon inte hade varit hårdare med mig när jag var liten.
Du kunde ha förgripit dig på mig, eller åtminstone låst in mig i köksskåpet, väste jag. Va? sa hon och tappade telefonen. Jag skulle ha haft mera att skriva om då, sa jag.
Hon tittade på mig med huvudet på sned och stram mun, som om hon hade försökt avvisa ett fyllo vid en bardisk.
Du pratar så mycket skit, sa syster.”
Visst, men utan lite skitprat i världen kanske det inte skulle finnas någon fiktion heller, och det vore bra synd.