Allt i ett paket

– Jag älskar mamma å pappa å Blommis å Imsa å Greven å min lilla tigerkattunge. Fast Greven är död. Han gick på vägen å så kom en bil å Greven fick blod i näsan å moffa grät å mamma grät och jag grät också. Sen begrava vi honom å nu finns han inte mer. Men jag älskar Greven!

– Du måste glömma bort honom, säger pappan. Du har många andra kattungar nu.

Men i en treårings hjärta ryms både kärlek och saknad och acceptans i ett enda paket. Allt på samma gång.

Vi fick en påminnelse om livets förgänglighet, som prästen säger i kyrkan om söndagarna. Just som sommaren skulle ta fart blev han påkörd, vår vackra och sociala Greve Silver. Jag visste ju att det kunde hända och fastän jag tycker jag är så väl förtrogen med döden genom alla de begravningar jag är på i jobbet, så var jag inte alls beredd på den överväldigande förlamande sorgen som la sig över mitt bröst och min mage i en vecka. Det var så ofattbart tomt på vår gård. Han var inte där. Han låg inte på min lök. Han kom inte upp i famnen när jag satt i gungan. – Nu kan man inte klappa Greven mer, säger treåringen.

Vissa säger att en treåring inte kan förstå. Jag tycker han verkar förstå så mycket som man kan förstå.

– Jag ska aldrig köra ut på vägen, mamma. Nä, för då kan jag dö.

Det är mycket snack om döden i vårt hus nu. Om vad som kan hända så att man dör. ”Jag väntar på dig, mamma!” ropar han när han cyklar lite före till postlådan och kör in i gräset vid vägkanten och stannar när en långtradare kommer. Ibland kör de faktiskt i 50 förbi vårt hus.

Jag tycker att treåringen hanterar sorgen bäst av oss alla. Han gråter och han säger att han saknar Greven. Han behöver inte glömma Greve Silver, han kan älska honom fastän han inte finns. Hur lätt som helst. Och ingen av de andra sju kattungarna ersätter honom. Döden är på det viset äcklig. Men för en treåring funkar det.

Hur mycket jag än önskar att Greven ännu fanns hos oss så är det fint att få ta lärdom av treåringen. Det är inte antingen eller utan både och.

de väderleksprognoser är alla osäkra ibland menar Rosenlew.

– Man måste lära sig att avgöra om vädret är ett problem och fatta ett beslut om att flyga eller inte. Beslutet får inte vara färgat av rädsla, eftersom det kan leda till dumdristiga beslut. Det handlar om att ha en magkänsla.

Enligt Rosenlew kan rädsla leda till lättja som i sin tur i värsta fall kan leda till att man inte alls flyger.

– Ibland tänker man faktiskt att: ”Vad om jag bara skulle låta bli?”. Det är just det här jag anser vara den mänskliga faktorn i det hela. Det är viktigt att pressa sig själv och säga att “hej på riktigt, det här är en grej som du vill göra och då ska du också göra det”. Så fort man gör det har man övervunnit sig själv.

Rosenlew tror att många piloter tänker i samma banor men få talar om det. Han har själv endast varit med om en farlig situation då han landade med segelflyg på för låg höjd och vingarna tog i trädtopparna. Han känner däremot andra piloter som har varit med om olyckor, i de flesta fall handlar det om mänskliga misstag.

– Då slår det förstås att det också kan hända en själv. Det är många faktorer som leder till en olycka. Ingen olycka uppstår bara på grund av en faktor. Men klart det kan hända.

Man är aldrig ensam i luften

Säkerheten kräver en hel del planering. Inför varje flygning måste man bland annat göra en plan för hur man tänker flyga, kontrollera planet utvändigt och invändigt, systematiskt gå igenom att flygplanet är rätt konfigurerat och att man använder rätt inställningar och kontakta flygledningen för att få lov att lyfta. När man äntligen kommer i väg råder en speciell känsla, säger Rosenlew.

– När hjulen lämnar asfalten och startbanan lämnas bakom en är det som att åka igenom en port in i en annan värld.

Fast man skulle sitta ensam i flygplanet är man enligt Rosenlew aldrig ensam i luften. Man har sällskap av flygledningen och andra piloter genom allt radiosnack. Efter landningen, då man stängt av motorn känner man sig bra.

– Då vi landat brukade pappa alltid säga att ”sidu, det lyckades också den här gången”.

Stor betydelse för mänskligheten

I början av Rosenlews flygkarriär var det den tekniska biten som intresserade honom mest. Därför tycker han att det har varit otroligt intressant att följa med den snabba utvecklingen med till exempel bättre flygplan och nya navigeringsmöjligheter. Med åren har intresset ändå utvecklats och med tiden har också flygets historia och själva flygväsendet börjat intressera.

– Flygväsendet har haft en fantastiskt stor betydelse för mänskligheten. Dessutom utgör flygplatser ett nätverk över hela jordklotet och hela världen använder exakt samma system ombord på planen. Det är otroligt fint att mänskligheten har kunnat bygga upp ett sådant system och utvecklingen bara fortsätter. Jag är glad över att kunna vara en del av den här världen och lära mig mer om den, säger Erik Rosenlew.