Inte var det just i går...
Går förbi Skoltorget till Designmuseets Timo Sarpaneva-utställning. I parkens plantering sitter Topelius i en skulpturgrupp och berättar sagor för älskliga barn. Också rubrikens citat är hans. Invid parken reser sig en byggnad i två våningar. 1800-talsfasaden återspeglar sin tids tegelgotik med tornförsedd mitt. Här fanns landets första samskola, den Brobergska, från 1880-talet. Dörrarna är tunga, dekoren stram och trapplansgolvet vackert rutat. Trappor i granit löper uppåt förbi vackra klassiska detaljer. Arkitekten kunde förena skönhet och funktionalism och en sådan miljö måste ha stimulerat och inspirerat elever.
Medan jag gör en nostalgitripp i Sarpanevas glasvärld funderar jag på hur det var för eleverna att dagligen umgås med en så vacker byggnad som måste ha uppmuntrat till att lära sig. Uppfostrade denna tilltalande skola flera kreativa samhällsmedborgare än min egen skola, landsortsskolan Pukkila eller Björneborgs svenska samskola? Kanske inte. Barn ifrågasätter inte sin skola, den bara finns där. Precis som min.
En skola i trä, nybyggd 1892, med en länga av festsal och klassrum med utsikt över esplanadens lindar. Vid den sterila gården där vi spelade brännboll fanns ett bostadshus för rektor och invid porten mot parken en längdhoppslåda. I en rätt flärdfri miljö satt vi förankrade vid våra pulpeter och räknade algebra då bråkstakarna blev utkörda. Charmen låg i att inget klassrum var det andra likt, i kakelugnarna, i de knarrade plankorna, i de spännande planscherna och kartorna och de uppstoppade fåglarna i festsalens vitriner. Till läktaren ovanför festsalen/gymnastiksalen med flygel förde en underbar spiraltrappa i järnsmide och bakom den fanns det mögelluktande duschrummet. Min generation, som gick i skolan med gjutjärnsporten, blev troligtvis ändå uppfostrad i samma efterkrigstida anda som i den Brobergska. Vi lärde oss världshistoria och levande språk och marscherade till gymnastiksalen för morgonbön, sjöng Santa lucia i mörkernatten, spelade Topelius sagospel på julfesten och dansade ringlekar. Skolminnen omges av ett nostalgiskt skimmer och är också kollektiva minnen.
I min studentuppsats klarade jag av att skriva om torftig andlig spis och Bismarckfrågan i realen gav mig fulla poäng. När Den blomstertid för sista gången ljöd för de nybakade studenterna behövde jag inte skämmas för min vägkost. Till studiestaden Helsingfors kom jag med ett gott självförtroende och var lika väl rustad som mina nyländska studiekamrater – och kanske lite bättre på att tala finska.