En pr-blunder – men toppidrott är inte rättvist
It’s all about optics. Om det är nägonting friidrottsförbundet SUL behöver mer än en ny Tero Pitkämäki är det en pr-konsult.
Efter EM-fiaskot hade friidrottsförbundet SUL säkert kunnat leva utan ett självriskgate, men så här går det om man klär ut sig till en köttbulle och kliver in i Högholmens lejonkula i kvällsskymningen i augusti. Träningschefen Jorma Kemppainen framstår som den elaka styvmodern som stjäl barnens godis och tvingar dem att tigga för att få mat.
Twitter kokar. Kommentarfälten rinner över av ilska. Idrottsministern Sampo Terho vädrar lågt hängande frukt och tar hem gratis poäng.
SUL tvingar alltså deltagarna i parafriidrotts-EM i Berlin att delta i resekostnaderna – såvida de inte placerar sig bland de tre främsta i sin gren. Beloppet är 900 euro och kallas självrisk.
Självrisken är i sig ingen nyhet – villkoret står klart och tydligt i uttagningskriterierna för parafriidrotts-EM. Samma sak var det i parafriidrotts-VM i London förra året. Självrisken blev dock en riksomfattande snackis i den stund Ronja Oja twittrade att hon slipper betala 900 euro tack vare sin bronsmedalj i längdhopp för synskadade.
Känslosvallet gör det svårt att betrakta situationen med kylig distans. Parafriidrottarna befinner sig utan tvekan i en annorlunda situation än de icke funktionshindrade friidrottarna, som åkte till Berlin på SUL:s bekostnad.
Sett ur ett större perspektiv är deras situation allt annat än unik. Friidrottsjuniorer tvingas också betala en självriskandel för att delta i internationella mästerskap.
I bland annat skidsport används också självrisk för att finansiera resor för juniorer och dem som inte ännu nått A-landslagsnivå. I många andra idrottsgrenar är det snarare en regel än ett undantag att idrottsutövarna själva står för åtminstone en del av kostnaderna i samband med stora mästerskap. SUL har åtminstone behandlat kvinnor och män jämlikt, vilket dessvärre inte kan sägas om de stora lagsporterna i Finland.
Spindoktorn Kemppainen gör sitt värsta för att reda ut kalabaliken. Han motiverar självrisken med att kostnaderna för att sända en parafriidrottare till EM är större än för en icke handikappad friidrottare. Jämlikhetsvillkoret uppfylls genom att att SUL använder lika mycket pengar på handikappade som icke handikappade friidrottare. Det är förstås ingen hemlighet att SUL inte precis badar i pengar. Alternativet skulle kunna vara att Finland skickar ett betydligt mindre lag till Berlin.
”Det finns få länder där paraidrott åtnjuter så stor uppskattning som i Finland.”
Men. Optics. Friidrottsförbundet borde ha förstått att kommunicera bättre. I stället för att använda ordet självrisk kunde de 900 euro ha varit en medaljbonus.
I skrivande stund har fem av de elva finländska parafriidrottarna i EM tagit medalj – och ingen av medaljerna var särskilt oväntade, frånsett kanske Ronja Ojas brons. Så den totala självrisksandelen utgör högst 5 400 euro. SUL kunde kanske ha tagit den smällen för att desarmera en tickande pr-bomb? Det var tydligen ingen som tänkt på saken.
Men toppidrott är inte socialdemokrati. Det är inte alltid rättvist. Potentiella OS-medaljörer får mera statsstöd och mera sponsorer än medelmåttiga idrottsutövare i en marginell sport.
Friidrotts-EM och parafriidrotts-EM har en hel del gemensamt – men de går inte att jämföra direkt. Det är två olika världar.
I parafriidrotts-EM i Berlin deltar 596 idrottsutövare. I 182 medaljgrenar.
I friidrotts-EM i Berlin deltog 1 573 idrottsutövare. I 50 medaljgrenar.
Således utdelas en medalj per tre deltagare i parafriidrotts-EM då man också räknar med stafetterna. Konkurrensnivån är inte heller – med all respekt – riktigt lika hög som i ett friidrotts-EM.
Såg med gapande mun när Tysklands Johannes Floors galopperade till segern på 200 meter i den nya EM-kategorin T62 för idrottsutövare med dubbel vadamputation. Med kanontiden 21,37 var han mer än tre sekunder snabbare än tvåan Stylianos Malakopoulus. I ett lopp med sex deltagare. Det skulle knappast vara möjligt i ett friidrotts-EM.
Tyvärr var läktarna på den gamla stadion i forna Östberlin nästan tomma. Yle har för det mesta valt att sända parafriidrotts-EM främst via Yle Arenan, så tv-publiken är knappast i närheten av friidrottsEM i Finland.
Det finns dock få länder där paraidrott åtnjuter så stor uppskattning som i Finland. Det är fantastiskt – och visar att vi trots allt har ett relativt fördomsfritt och jämställt samhälle.
Av de elva sommaridrottare som åtnjuter undervisningsministeriets stora, skattefria stöd (20 000 euro) 2018 är fyra parafriidrottare. Bara en icke handikappad friidrottare ryms med.
I Urheilu-Sanomats utredning för tre år sedan visade det sig att rullstolsidrottaren Leo-Pekka Tähti är den idrottsutövare som fått mest understöd under 2000-talet, 183 000 euro under åren 2001– 2015. Parafriidrottarna har det alltså inte så illa ställt som det kanske ser ut på basis av självriskgate.
De har förstås också levererat resultat: Tähti har i skrivande stund 25 mästerskapsmedaljer i VM, EM och de paralympiska spelen. Han vann också en jordskredsseger i valet till årets idrottare 2016.
I bästa fall kan uppståndelsen ha positiva följder. Paralympiska kommitténs sponsor Jysk tog redan tillfället i akt. Paraidrott borde rimligtvis vara ett tacksamt sponsormål.
I stället för att ägna sig åt populism kunde idrottsministern Terho kräva att toppidrotten får mer understöd. Då skulle det också finnas mer pengar för parafriidrott.
Samtidigt borde SUL uppdatera sin verksamhetsplan till 2000-talet. Självrisken för parafriidrott måste bort omedelbums oavsett om hela förbundet går i konkurs. Det går säkert att knipa några tusenlappar för att rädda ansiktet.