Tysk höst på Viirus
Jussi Sorjanen grubblar på balansen mellan utopi och dystopi.
En detaljerad miniatyrmodell av två byar – oklart vilka – fångar blicken där den paraderar, på ett stort bord bakom scenen på Teater Viirus. Modellen ingår i scenografin till Viirus kommande premiär, Den stora elden, och kommer att projiceras på scenväggen.
Jussi Sorjanen är entusiastisk, både vad gäller det visuella konceptet och pjäsen, skriven av den tyske nutidsdramatikern Roland Schimmelpfennig.
– Roland Schimmelpfennig är respekterad och produktiv, konstaterar Sorjanen.
För teaterpubliken är Schimmelpfennig bekant från tidigare, tack vare succén Peggy Pickit ser Guds ansikte som gavs på Svenska Teatern i fjol. Den stora elden beskrivs som en fabel om vår samtid och handlar om bland annat hur olika följderna av ett väderomslag kan vara.
Jussi Sorjanen kom till Viirus från stadsteatern i Kajana där han arbetade som regissör i två år. Godmodigt konstaterar han att skillnaden i miljö och omgivning knappast kunde ha varit större.
– I Kajana finns gott om äldre stavgångare, natur, vatten och snö. Här på Busholmen domineras vardagen av färjor och stadscyklar, nybyggen, trafikbuller och unga.
– Men inombords är människor överraskande lika.
Sju bröder på VHS
Jussi Sorjanens första omvälvande teaterupplevelse var Kalle Holmbergs uppsättning av Sju bröder från 1972. Sorjanen, som är född fjorton år senare, såg som barn uppsättningen upprepade gånger på VHS och var trollbunden.
Sedan blev han tonåring, glömde bort Sju bröder och föreställde sig sin egen framtid inom musik eller film.
Att han landade i teatervärlden är, säger han, resultatet av att han befann sig på fel plats vid fel tidpunkt.
– Jag jobbade som civiltjänstgörare på Teatteri Vanha Juko i Lahtis och upptäckte att teater är mycket mer än underhållning – teater kan tvinga till eftertanke, den kan vara filosofisk och den kan vara magisk förstås.
– En dag fann jag mig plötsligt vara vald till konstnärlig ledare för Vanha Juko vilket kändes underligt. Då lämnade jag studierna vid Tammerfors universitet och här är jag nu.
Efter dryga sex år i Lahtis valdes Sorjanen till regissör i Kajana, en post han innehade i två år innan Viirus hörde av sig. Vilken är den nyttigaste lärdomen från din karriär hittills? – Att teater i dag är en stor del av min identitet. Jag skulle säga att jag är anpassningsbar och intresserad av olika kontexter men jag kan inte låtsas att jag är någon annan än den jag är.
– Jag är till exempel inte helsingforsare och finlandssvensk. Jag vill inte spela fiffigare eller dummare än jag är och jag tänker inte låtsas att repertoaren för nästa spelår på Viirus är klar för det är den inte.
Kollektivets betydelse
Under året som civiltjänstgörare i Lahtis gjorde Sorjanen en stor del av det arbete som måste utföras på en teater men som publiken inte ser. De konkreta erfarenheterna av att slita bakom kulisserna utan att belönas med applåder är något han värderar högt. Vad var det då hos Viirus som fick dig att tacka ja till anbudet som konstnärlig chef?
– Den starka ensemblen, den kollektiva beslutsprocessen och att Viirus vet vad den vill satsa på, nämligen relevant teater som är förankrad i vår samtid.
Den första pjäs på Viirus som Jussi Sorjanen såg var Lauri Maijalas uppsättning Där vi en gång flått från 2013. Nu hoppas han att fler finskspråkiga inser att språket inte är ett hinder när man går på teater.
– Min generation åker gärna till Berlin och tittar på tyskspråkig teater. Lika väl kan man ta spårvagnen till Busholmen och kolla in teater på svenska, i synnerhet som föreställningarna är textade till finska. Framtiden då? Vilka visioner har du för Viirus? – Vi funderar mycket på dem. Jag har en ettåring hemma och grubblar på om världen är en plats där man vill leva om 30 år.
– Balansen mellan utopi och dystopi upptar mig både som civilperson och som konstnärlig chef.
Vad gäller Viirus och repertoarvalet konstaterar Jussi Sorjanen att Viirus inte är en teater som måste leverera pjäser som passar alla. Så hur komplicerad är balansgången mellan att vara publikfriande och relevant?
– Klart att vi också vill spela för fullsatta salonger men vårt rättesnöre är att vara ärliga och modiga.
– Vad gäller min inställning till teater är jag inte en person som älskar all teater. Jag älskar modig teater.
Under den här intervjun återkommer Jussi Sorjanen flera gånger till vikten av att en teater fungerar som ett kollektiv. Ensemblens möjligheter att påverka repertoaren har klara fördelar, säger han.
– På de bästa teatrarna får ensemblen säga sitt. Det är viktigt eftersom skådespelarna bär upp föreställningen och eftersom teater är en syntes av produktion och publik. Men visst har vi teatrar som fortfarande fungerar enligt direktiv från högsta ledningen.
Den stora elden har premiär på Viirus 14 september.
Vad gäller min inställning till teater är jag inte en person som älskar all teater. Jag älskar modig teater.