Förstörs ”platsens minne” i Monrepos?
Att förstöra kulturarv är att förstöra minnet. I den legendariska parken Monrepos i Viborg håller minnet på att gå förlorat.
”Jag minns parken, den fagraste, skönaste, Monrepos...”. Så sjöng sångerskan Annikki Tähti 1955. Maynie Sirén tolkade samma sång ”Minns du Monrepos” på svenska. Sången gav uttryck för det finska folkets känslor efter kriget. Den sagolika parken låg bakom gränsen i det avträdda Karelen. Ännu en gång, år 2002, uppträdde den ålderstigna, legendariska sångerskan Tähti med sin väsande röst med en melankolisk sång i Aki Kaurismäkis film ”Mannen utan minne”. Filmen berättar om en man som tappat sitt minne.
Monrepos har prövats hårt under det gångna året. Kan man i fallet Monrepos tala om att förstöra platsens minne? Parken förknippas med ett kulturarv som sträcker sig över århundraden, platsens ande och minne. Robert Bevans bok ”Att förstöra minnet” behandlar hur arkitekturens, och med det ihopkopplade kulturarvets, minne förstörs. I grund och botten handlar det om att förändra objektets djupaste karaktär. Parken Monrepos innefattar såväl byggnader som en trädgårdsarkitekturhelhet. Den är pärlan i Nordeuropas trädgårdsarkitektur.
Ordförande för Icomos i S:t Petersburg, Sergei Gorbatenko, lokalrepresentanten för den specialistorganisation vars uppgift är att skydda internationella kulturmiljöer, har hela året varit förargad över situationen. I juni gestikulerade Gorbatenko vilt framför informationstavlorna vid ingången till parken Monrepos i anslutning till de uppbökade mull- och lerhögarna och försökte beskriva den ursprungliga trädgårdsplanen. Arkitekter från Icomos vetenskapliga expertkommitté hade samlats på platsen under ledningen av Icomos Finland.
Omfattande fällning av träd hade inletts på vintern i parken invid Viborg. Kalhuggningen hade att göra med den nya restaureringsplanen, vilken det fanns delade meningar om. Den massiva lindallén hade huggits ned och ersatts med nya plantor. Herrgårdens karaktärshus var intäckt i ett grönt paket. Ingången med sina gavelfält och pelare utformade efter antikens ideal gömdes under presenningarna och byggställningarna.
Man hoppas på att experterna inom Icomos kunde komma med förslag på hur parkens tillstånd och restaurering kunde förbättras. Svar önskas på frågan om parken håller på att förstöras i kölvattnet av restaureringen. Viktor Dmitrijev, en viborgsk kulturarvsspecialist, och Tatjana Zintshuk, parkens f.d. skötare håller med Gorbatenko om att den häftiga restaureringsplanen förstör det unika kulturarvet. De är av åsikten att planen borde justeras i en mera bibehållande riktning.
Herrgården grundades under den ryska tiden efter att Peter den store tagit över de gamla svenska områdena. Redan under 1700-talet skapade man ett naturligt, engelskt pastorallandskap i parken med öar, den klassiska tidens tempelkopior och lusthus.
Gravmonumentet som påminner om ett sagoslott restes på Ludvigsteinön under 1800-talet då området tillhörde det autonoma Finland. Man har velat hålla parken öppen för allmänheten från första början. Till det självständiga Finland hörde Monrepos i ungefär tre decennier tills det efter andra världskrigets slut införlivades med Sovjetunionen.
Herrgårdens och parkens historia är mångfasetterad, men den täcker närmast Nicolay-släktens skeden som tjänstgjorde i tsarens hov. När släkten Nicolay från Alsac tog över fick Monrepos en idealisk landskapspark i europeisk anda under ledning av Ludwig Heinrich von Nicolay som var en hängiven anhängare av upplysningsfilosofi. Herrgårdsbyggnaden stod klar 1802 och representerar italiensk-palladiansk stil anpassad till nordisk träbyggnadsarkitektur.
Även om en engelsk landskapspark omger herrgården, i vilken slingrande stigar ingår, vill man nu räta ut dem. Enligt Eeva Ruoff, sakkunnig i trädgårdsarkitektur, lämpar sig inte stenbelagda parkgångar i parken. Hon befarar också att man gett sig in på att jämna ut landskapsparkens böljande landskap.
Restaureringen av herrgården och parken har fördröjts med år, och den nyklassiska karaktärsbyggnaden har förfallit kraftigt. Under sovjettiden var byggnaden i rekreationsbruk och senare inhystes där en barnträdgård. Världsbanken har på 2010-talet beviljat miljoner euro till restaureringen av parken och herrgården. Vissa medel har också beviljats av den ryska staten.
Herrgårdsbyggnadens stockväggar ter sig friska i besökarens ögon, men först den mikrobiologiska analysen avslöjar verkligheten. Den yttre brädfodringen har skalats bort. Val av material och restaureringsteknik kommer i fortsättningen att vara avgörande i hur strukturerna bevaras.
Det vore önskvärt att restaureringen av Monrepos skulle utgå ifrån originalplanen
”Man hoppas på att experterna inom Icomos kunde komma med förslag på hur parkens tillstånd och restaurering kunde förbättras.”
MINNA SILVER är arkeolog och ordförande för Icomos Finland
där de olika historiska lagren skull beaktas likvärdigt. För en historiker såväl som en arkeolog är varje tidsepok lika viktig. Parken uppkom under en process som varade i århundraden. Kinesiska element tillkom enligt rokokomodet. De berömda bågbroarna är vita, men en gång var de enligt kinesisk stil färgbelagda. Förändringar har införts under tidernas lopp, och i varje fall måste man beakta huruvida vissa lager får tillträde och blir synliga på bekostnad av andra.
Ängarna och öarna utanför herrgårdsbyggnaden skapar ett öppet pastorallandskap. Det skapar ett intryck av ett paradislikt Arkadien, en sista viloplats. Tanken med Monrepos var att återuppliva antikens ideal i det norra landskapet. Via källan Sylmia som flödar fram kommer man till björkbroarna, vilka leder till barrskogarna och bergsklyftorna – vägen från ängarna till det mystiska landskapet där Väinämöinens staty spelar på kantele.
Efter en period av antikens ideal förknippas släkten Nicolays sista skeden med en djup protestantisk religiositet. Baron Paul Nicolay den yngre lämnade tsarens hov och gick över till heltidsevangelist. Finska friherrinnan Matilda Wrede blev vän med Nicolay och ledde denna till fängelsearbetet. Paul Nicolay reste runt i ryska fängelser och grundade den internationella kristna studentrörelsen. Studentrörelsens internationella stormöte hölls i Monrepos 1902 – framför herrgårdens karaktärshus fotograferades en molnlik skara av vitmössor.
Paul Nicolay den yngre dog 1919. Herrgården uppslukades av revolutionen. Nicolays gravsten hittades på havsbotten av en dykare ett antal år tillbaka. Antagligen hade stenen råkat ut för ett så kallat förstörande av minnet under sovjettiden då man ville avskaffa alla symboler på tidigare makthavare.
Historiens spatiala utrymme delar vi med ryssarna; herrgården uppstod ju ursprungligen på uppdrag av det ryska hovet. Men som Eeva Ruoff påpekar, planen är europeisk. Att förstöra kulturarv är att förstöra minnet. Människan är som en som förlorat sitt förflutna och minnet – en konkret inblick i situationen kan man få i Aki Kaurismäkis film. Att bevara är också en etisk förpliktelse, men om läget däremot kräver att något gammalt rivs som odugligt, är dokumentation för kommande generationer en nödvändighet.
Icomos, International Council on Monuments and Sites, är en fackorganisation som specialiserar sig på kulturmiljöer, och verkar som ett rådgivande organ för Unesco samt olika nationella myndigheter.