Att trycka ut sig själv
Sara Ehnholm Hielms essäsamling, hennes debutbok, är som mest njutbar när den bärs av författarens direkta lust att visa sig själv, skriver Anna-Lina Brunell.
ESSäER
Sara Ehnholm Hielm
Och hjärtat, det var mitt. Essäer om att läsa, skriva, längta och leva i Rom Förlaget M 2018
Att uttrycka sig – har du någonsin tänkt på dess bokstavliga betydelse? Att trycka ut sig själv. Samma sak på andra språk, som i engelskans express oneself, härlett från latinets exprimere: att pressa ut.
Sara Ehnholm Hielm tänker på det för första gången i Rom, där hon tillfälligt bor för att göra just det: uttrycka sig. Med andra ord sagt, hon har tagit tjänstledigt från sitt dåvarande arbete som förlagsredaktör på Schildts & Söderströms för att på allvar ägna sig åt eget skrivande. Hon läser novellen ”Choking Victim” av Alexandra Kleeman som skriver om denna etymologi:
”Det var möjligt att hostande, storknande, var roten till allt tal: ett akut behov av att få ut något vars invändighet hotade att ta livet av en. Att uttrycka sig eller uttryckas av ord som tränger sig ut. Ibland kände man lättnad efteråt, men det fanns ingen anledning att göra det om man inte måste.”
För Sara Ehnholm Hielm har behovet blivit trängande. Hon reflekterar över att hon till stor del levt i någon annans berättelse – som hängivet stöttande redaktör och sedermera förläggare på det nystartade Förlaget, som mamma till fyra döttrar och som filmkritiker, främst i denna tidning. Bland Roms klämtande kyrkklockor inser hon att minst halva livet redan gått och att om någonsin, så är det nu det måste ske: skrivandet. Och att skriva ska vara att ta plats i centrum av sin egen upplevelse, få syn på livet.
Boken fångar sin egen tillblivelse
Den essäsamling som nu kommer ut som hennes debut är alltså en bok som fångar sin egen tillblivelse, en bok mest om att vilja skriva. Till lika delar självreflektion och samtidsbetraktelse, dagbok och litterär kritik, memoar och poetik, är den uppkommen ur samma strömning som omtalade verk skrivna av amerikanska författare som Chris Kraus, Maggie Nelson och Kate Zambreno, som också ingår som inspirerande läsning under skrivåret i Italien. Och hjärtat, det var mitt innehåller bland annat en finlandssvenskt vemodig skildring av sommarviste på ö med muminmyllrande släkt, en hyllning till det Ehnholm Hielm benämner joy och delight i livet, ett kärleksfullt ode till den finlandssvenska litteraturen, åt vilket hon ägnat sitt yrkesliv med lika mycket stolthet som ansvarskänsla, och en tillbakablick på den så kallade kulturmansdebatten, skriven med både skärpa och känslighet (tack för det!).
Knausgård och Ferrante
Men mest handlar det om litteratur. Sara Ehnholm Hielms litterära ideal är det oemotsägligt angelägna och hennes vilja att i både läsandet och skrivandet få fatt i livet, ”oförlöst, skälvande, rått”. Det handlar om att nå en sanning, i bemärkelsen genomlevt, erfaret och djupt känt. Det är då de största läsupplevelserna blir till, som Karl-Ove Knausgårds självbiografiska svit och Elena Ferrantes Neapelkvartett – vilka också ut- gör en sammanhållande, röd tråd genom boken.
Knausgårds och Ferrantes förbehållslösa skrivande är något som Ehnholm Hielm också igenkänner som karaktäristiskt för essäistiken. Hon söker den ogarderade, riskabla författarpositionen, den som är öppen för både drömmar och misslyckanden. Där hittar hon till exempel Jhumpa Lahiri, som i vuxen ålder lär sig italienska och skriver en bok på detta främmande språk. Men Sa-
ra Ehnholm Hielm tvekar inte heller inför självmedvetenheten, skammen och självförminskandet som så ofta fästs specifikt vid kvinnors skrivande, inte minst vid hennes eget. Och framför allt när den skrivande är upptagen av sig själv, av det där invändiga som måste komma ut i ord, eller fastna i halsen.
Men om essäformen kräver ett jag som vill uttrycka sig så pekar Sara Ehnholm Hielm också på dess andra förutsättning: att den är riktad till någon annan. Som den passionerade läsare hon är gödslar hon sin text med citat och skapar så ett inre samtal med andra skrivande människor. Men punktvis vänder hon sig också till ett annat slags du, till en halvt utlevd passion som hon genom boken performativt försöker skriva sig bort från.
Redovisa inte
Det är i föreningen av dessa två rörelser i essän – eller i skrivandet som helhet – som jag uppfattar att Ehnholm Hielms verkliga ärende ligger. Den tillsynes narcissistiska viljan att uttrycka sig, handlar den i själva verket om att vilja nå ut till någon annan? Är det inte också där allt begär pendlar, mellan önskan att möta en annan människa och längtan efter att själv bli sedd? Förälskelse är lusten att ge bort sig själv, skrev den italienska mellankrigstida poeten Antonia Pozzi.
Och hjärtat, det var mitt är också som mest njutbar när den bärs av den här direkta lusten att visa sig själv. Ehnholm Hielm borrar djupare när hon skildrar flirtens glädje och kåthetens häftighet som levd erfarenhet, än när hon i ett senare kapitel framlägger analyser av relationer mellan män och kvinnor. Och beskrivningen av ekonomismens effekter blir mindre angelägen när hon utifrån betraktar EU:s migrationspolitik än i hennes partsinlaga om sammanslagningen av Schildts & Söderströms, som hon själv upplevde som redaktör.
Så till författaren Ehnholm Hielm skulle jag vilja säga: Redovisa inte. Släpp garden. Gå längre. Skriv som om ingen vill läsa. Det är då skrivandet, längtandet, levandet blir som angelägnast. Men det vet hon också redan.