Revolution i det tysta

Är du materialist eller postmaterialist? Svaret på det färgar din syn på hur viktigt det är att bo i ett demokratiskt land.

Demokrati. Folkvälde. Detta gamla begrepp verkar ha blivit vår tids triggerord. Böcker om demokrati dyker upp som svampar ur jorden och det verkar som om tänkare med någon slags självaktning ska ha en åsikt om vad som händer med det som vi hittills betraktat som det bästa sättet att bygga ett samhälle på.

Men, vänta – är det så självklart att demokratin är det bästa sättet för oss människor att samexistera utan att ha ihjäl varandra?

Njae, om man frågar en del av folket, särskilt i de yngre årskullarna.

Under politikveckan i Norge nyligen presenterade NHO, Näringslivets huvudorganisation, en mätning som bygger på frågan ”Hur viktigt är det att bo i ett demokratiskt land?”. Enligt mätningen tycker äldre människor att det är viktigt medan bara 50 procent av norrmännen i åldern 30–39 år ser en poäng med demokratin.

NHO-chefen Ole Erik Almlid kallar resultatet alarmerande.

– Vi ser nu flera drag internationellt som går i fel riktning. Varningslamporna blinkar så kraftigt att det är dags att ta detta på allvar, säger Almlid om rapporten.

Han går till och med så långt att han liknar utvecklingen vid den som rådde strax före andra världskriget.

Det norska resultatet är i linje med en omfattande studie som World Values Survey kom med 2014.

Också den redovisar siffror som tyder på att många anser att demokrati är något som vi klarar oss utan: I USA och Storbritannien upplevde bara runt 30 procent av dem som är födda efter 1980 att det är viktigt att bo i en demokrati.

Undersökningen gjordes alltså före både Trumperan och brexit.

Av oss som bor i Europa tycker majoriteten fortsatt att det är viktigt att bo i demokratier, men om man bryter ner resultatet till mindre årskullar syns samma trend här som i USA: omkring 42 procent av de unga ser ingen större poäng med att bo i ett demokratiskt land.

Vad det är som pågår finns det lika många förklaringar till som det finns tänkare. En av de intressantare analyserna kom i alla fall den amerikanska statsvetaren Ron Inglehart med häromdagen. Han har, tillsammans med kollegor, uppdaterat sin 40 år gamla klassiker ”Den tysta revolutionen”.

Då, 1977, påstod Inglehart att det pågick en tyst revolution om människors syn på politiken. Vi hade uppnått den materiella trygghet och säkerhet som varit en drivkraft efter kriget och det gjorde oss fria att fokusera på andra ting. Vi började rikta blickarna mot oss själva, mot självförverkligande och individuell frihet. I det tysta skiftade vårt fokus från kärnvapenhot, kalla kriget och järnridåer mot ökad jämlikhet, större tolerans för sexuella minoriteter, funktionshindrade, utlänningar, ja, på det hela taget började vi poängtera mänskliga rättigheter och demokratiska värden. Vi blev postmaterialister.

Men nu, menar Inglehart, är pendeln på väg att slå tillbaka. Den materiella tryggheten är inte lika självklar längre. Arbetslöshet och jobb som försvinner i teknologins omdaningskvarn i kombination med okontrollerade flyktingströmmar har eldat under rädslor. Tron på att internationell handel och samarbete ger välstånd sviktar.

Tidigare har vi förklarat klyftor i samhället utifrån inkomst, utbildning, yrke och social klass. Men om vi ska tro Inglehart är det förlegat. Det som skiljer oss åt i dag är om vi är materialister eller postmaterialister.

”Är det så självklart att demokratin är det bästa sättet för oss människor att samexistera utan att ha ihjäl varandra? Njae, om man frågar en del av folket, särskilt i de yngre årskullarna.”

LENA SKOGBERG

Biträdande ansvarig utgivare