Motvilligt alternativa St. Vincent
Electroartisten St. Vincent slog igenom med albumet Marry Me år 2007 och har hyllats för sin unika musikstil. På senaste albumet utforskar hon makt och förförelse. Hon säger att skam är en förödande kraft som används för att kontrollera människor.
Amerikanska artisten St. Vincent är inte vad jag skulle kalla en vanlig artist. I recensionen av hennes uppträdande på Flowfestivalen kallades hon för ”omänsklig” på scenen. Och när jag träffar Annie Clark, som hon egentligen heter, har hon solglasögon på sig under hela intervjun, trots att vi sitter inomhus. Hon pratar långsamt och eftertänksamt, som om varje ord hon uttalar ska ha en innebörd och ett syfte.
– Albumets titel, Masseduction, är en lek med ord. Det låter som förförelse av massorna, men också lite som Min förförelse. Och det är lite av en fråga: blir jag förförd eller är det jag som förför, säger Clark.
Hennes senaste album Masseduction släpptes i fjol och handlar förutom om förförelse också om makt.
– Makt är ett av de mest fascinerande ämnena som finns. Hur folk får makt, vilka som har makt. Jag tror att vi just nu ser hur makt förflyttas, på en global och kulturell nivå, säger Clark.
– För mig personligen var det viktigt att dissekera vilka saker jag har makt över och vilka som har makt över mig, oberoende av om det handlar om droger, sex eller livet generellt.
Min intervju med Clark blir kort efter detta svar märklig. Jag fortsätter att fråga henne om makt och politik men efter att ha diskuterat i några minuter blir det stopp. Clark ber mig fråga om något helt annat och vi byter spår.
A plus B blir Q
Annie Clark släppte sitt första album som St. Vincent år 2007 och har därefter släppt ytterligare fyra album. Hon har blivit hyllad av kritiker för sin säregna musikstil som ofta blandar genrer som experimentell rock, elektropop och jazzelement. Hon är en multiinstrumentalist som inte bara gör musik utan snarast performancekonst. När hon vann en Grammy för bästa alternativa albumet år 2015 skämtade hon dock om benämningen. Vad är musiken egentligen ett alternativ till?
– Man kom på den kategorin någon gång på sena 80talet eller början av 90talet. Och ja, det är inte så att musiker har samlats och tänkt att ”hej, vi spelar den här sortens musik, vad ska vi kalla det”. Det är snarare en påhittad genre av musikindustrin och pressen. Så jag skämtade om det – vad är ”alternativ” riktigt för genre. Din musik faller ändå inte in i mainstream-kategorin... – Va, säger Clark ironiskt. Vad i din musik tror du ger resonans hos andra? – Jag tror att om jag skulle svara på den frågan skulle jag sätta mig själv i en konstig psykisk, akrobatisk posering som jag inte riktigt vet hur jag ska stå i. Men vad är det som händer när du gör musik? – Antagligen en extrem mängd dopamin. När jag värmer upp inför en spelning kan jag känna mig manisk på många sätt och min hjärna går på högvarv. Men så fort jag sätter mig ned med den här biten av trä och metall (red. anm. hon pekar på sin gitarr), känner jag bara hur den ger resonans i min kropp. Och när jag sjunger får det mig att känna mig okej. Det drar all min energi till ett ställe.
Clark är sarkastisk och skämtar flera gånger under intervjuns lopp. Hon har också humoristiska inslag i sin musik. Hon säger att hon ofta tar kreativa beslut bara för att något får henne att skratta.
– Jag kan typ tänka att den här saken sida vid sida med den här andra saken är konstig och rolig.
– Många beslut i mitt liv har bara varit ”vad händer om vi lägger A med B, får vi Q? Okej!”
Skam är förödande
Det är svårt att veta hur mycket som är Annie Clark och hur mycket som är St. Vincent under den kvart som intervjun pågår. Clark har tidigare också sagt att hon tar på sig olika persona på sina album. På Massseduction är det exempelvis en dominatrix på ett mentalsjukhus. Det är tydligt att Clark inte är rädd för att vara kontroversiell. Hon försöker heller inte vara någon, inklusive journalister, till lags.
– Att vara mänsklig innebär så många olika saker. Du ska inte behöva skämmas eller låtsas som om du
Jag tror att skam är anledningen till att många människor orsakar andra lidande. Det är en djupt förödande kraft. I samhället har vi använt skam för att kontrollera människor och säga att ”du vet inte hur du ska agera om någon inte får dig att känna skam så du underkastar dig andra”.
aldrig har känt stor lycka eller ”gråta på köksgolvet”sorg. Det är inget fel med att erkänna alla de sakerna eller att prata om det eller utforska det i musik. Det är en del av att vara mänsklig. Vad är då skam för dig? – Jag tror att skam är anledningen till att många människor orsakar andra lidande. Det är en djupt förödande kraft. I samhället har vi använt skam för att kontrollera människor och säga att ”du vet inte hur du ska agera om någon inte får dig att känna skam så du underkastar dig andra”. Clark pausar ett tag. – Du kan kalla det civilisering. Men jag tror att människor egentligen har medfödda system som belönar saker som grupparbete och em pati, utan att någon måste bete sig ”korrekt” som följd av skam.
St. Vincent har en textrad i låten New York på nya albumet där hon sjunger att ”du är den enda i den här staden som kan hantera mig”. Jag frågar henne om hon är svår att hantera och hon vänder sig till sin turnémanager.
– Britton, på vilka sätt är jag svår att hantera?
– Nej alltså jag tror, peppar peppar, att jag är omgiven av människor som känner mig väldigt bra och älskar mig och som är väldigt jordnära. Så jag är knäpp på samma sätt som alla andra är knäppa, men jag tror att jag är ganska rationell. Förutom den där ena gången i Portland – när jag är hungrig bryter helvetet lös. Men jag är ganska okej.
”Skulle hellre prata om dig”
Clark vill sällan prata om eller förklara låttexter. Hon har under tidigare presstillfällen också försökt göra intervjuer till mera av ett framförande, genom att hålla dem på märkliga platser och ha utstyrslar och rekvisita.
Enligt en journalist hade Clark en gång en lista med ofta frågade frågor. Om en journalist ställde en av frågorna tryckte hon på en knapp som gjorde att ett förinspelat svar spelades upp. När jag blir påmind om att intervjutiden börjar rinna ut, och med tanke på min egen intervjus ostadiga början, frågar jag Clark varför hon alls ger intervjuer.
– Jag gör dem för att jag är en duktig flicka från Texas som gör mitt jobb, säger hon.
Ogillar du att göra dem? – Jag hatar det inte. Och jag är glad att människor vill prata med mig. Jag skulle antagligen hata det på riktigt om jag inte fick intervjuförfrågningar. Men det är en föreställning, till sin natur. Det finns en struktur av något slag och jag har försökt bryta ner den strukturen på olika sätt. Genom att till exempel ha en stor rosa låda i England som människor måste klättra igenom. Det var ett uppträdande bara för att erkänna att det är ett uppträdande.
– Jag vet inte om jag lyckades göra det roligare i slutändan. Men intervjuer är framföranden och artister är i slutändan inte de bästa på att representera eller tolka vad de gör. Vilken fråga skulle du vilja bli ställd? – Jag skulle kanske vilja prata om ett träningsschema eller att du skulle berätta om en bok du läst. Det är coolt. Jag skulle antagligen vilja prata mer om dig, det skulle vara betydligt mer intressant.