En kamp om och för Europa

President Macron är nationalisternas fiende och EU:s banerförare. Han har också en viktig roll i det europeiska säkerhets- och försvarsbygge som president Niinistö så gärna vill se.

Det var två män med påtagligt stor samsyn i viktiga frågor som på torsdagen höll en presskonferens i Helsingfors. Frankrikes president Emmanuel Macrons statsbesök och samtal med president Sauli Niinistö förefaller att ha varit en succé. De breda leenden, hjärtliga handskakningar och broderliga ryggdunkar som avslutade presskonferensen talade sitt tydliga språk.

Att president Niinistö var nöjd framstod genast då han tog till orda. Han konstaterade att han under ett tiotal år har väntat på en sådan diskussion som han nu hade fört med Macron.

Finland och Frankrike och ländernas statsöverhuvuden har funnit varandra inte minst i fråga om EU:s roll i världen och de gemensamma europeiska säkerhets- och försvarsstrukturerna.

Niinistö har redan länge talat om och för den europeiska dimensionen i försvars- och säkerhetssamarbete och nu har han en själsfrände i Macron.

Macron konstaterade att Frankrike och Finland har samma syn på geopolitiska risker och att det behövs ett europeiskt försvar, en bättre samsyn och ett närmande mellan de europeiska länderna.

Macron gladde sig över att Finland stöder det franska så kallade interventionsinitiativet, som han sade stärker det europeiska försvaret utan att konkretisera. Det betecknas som ett försök att skapa en gemensam strategikultur kring europeisk säkerhet. Givetvis i samklang med Nato.

Han efterlyste också en förstärkning av EU:s grundstadga med en automatisk solidaritetsklausul mellan EU-länderna. Lissabonfördragets artikel 42.7 säger i dag att ”om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel.” Detta vill alltså Macron ytterligare stärka och förtydliga.

Niinistö sade att enbart det att alla blir medvetna om att européerna håller samman är ett viktigt strategiskt vapen, vilket givetvis är helt riktigt. Solidariteten och samspelet inom EU är emellertid inte det bästa just nu. Det finns starka nationalistiska och populistiska strömningar och en del länder har svårt att omfatta ens unionens grundvärden.

Italien fick för några månader sedan Europas första populistregering. Den leds av Femstjärnerörelsen, men ministärens mindre part, Lega och speciellt dess ledare inrikesminister Matteo Salvini, har hållit i taktpinnen.

I början av veckan träffade Salvini Ungerns premiärminister Viktor Orbán. De två trivs utmärkt ihop och uppskattar högt varandra, såsom personer med en gemensam ideologi och politisk syn förstås gör. I samband med sitt möte förkunnade de att det för tillfället finns två block i Europa. Det ena leds av Frankrikes president Emmanuel Macron som ”är för demokrati och migration”. Det andra består av länder som ifrågasätter liberal demokrati och vill försvara sina gränser. Kring dessa vill Orbán och Salvini skapa en allians.

Utan Tyskland sker inga stora reformer inom EU. Dagens tyska regering med förbundskansler Angela Merkel i spetsen är hårt trängd på hemmaplan och agerar därför ganska försiktigt med tanke på en fördjupad integration.

Merkel tvärnitar inte då Macron gasar, snarare lyfter hon vänligt men bestämt fransmannens fot från gaspedalen. Speciellt i fråga om Macrons stora reformidéer kring eurozonen och en fördjupad ekonomisk integration är Merkel mycket försiktig.

De två träffas om en vecka i Frankrike och då får vi en lägesrapport om hur de ser på utvecklingen i EU och Europas framtid. Säkerhetsoch försvarsfrågorna som blev huvudämnen under Macrons besök i Helsingfors borde Merkel kunna omfatta och tillsammans med Macron driva vidare.

Men ett solidariskt, samspelt och därmed även ett starkt EU känns avlägset.