Hufvudstadsbladet

Plagiering och det senmoderna

-

Inom fält där det kan uppstå

vad som är ens eget bidrag och när man står på jättars skuldror, är plagiat aldrig okej.

ALF REHN

är professor.

Alltid då och då stöter man på en historia där det visar sig att någon större eller mindre storhet, ofta en politiker, plagierat exempelvis en avhandling eller ett tal. Diskussion­ens vågor går ofta höga, och där vissa fördömer utan att fullt verka veta vad de fördömer går andra och liknar plagiat vid citering och refererand­e. I båda fallen verkar det vara oklart för många vad plagiering är för något och varför akademiker tar det hela på sådant allvar.

Enkelt sagt är plagiering stöld och bedrägeri. Det är att ta vad någon annan skrivit och låta påskina att man skrivit det själv, och definieras just genom att man på olika sätt låtit läsaren anta att man tänkt och skrivit något, när man i själva verket bara mekaniskt kopierat. Det är att dra nytta av någon annans originella arbete, utan att ärligt säga att det är det man gjort. Och just i detta uppstår ett intressant bryderi: Vad är egentligen originalit­et, och varför är det värdefullt?

De som försöker försvara någon som plagierat brukar ofta komma med ursäkten att vetenskapl­igt arbete sällan eller aldrig är helt originellt. Vi som plogar i den åkern jobbar så gott som alltid med andras idéer (också), drar nytta av smartare människors tänkande, lägger på vår höjd ett par strån till en väldigt stor stack. Då kan man givetvis fråga sig varför det är så viktigt att tränga in referenser och hålla på med citationst­ecken samt liknande finlir. Alla vet ju att sann originalit­et är en chimär, eller hur?

Det hela hjälps ju inte av att vår senmoderna tid jobbar mycket med hänvisning­ar, ironiska referenser, ”sampling” och så vidare. Inom rapmusiken är det inte bara accepterat att låna och referera, det är en del av estetiken. När Nicky Minaj gör sin version av Biggies ”Just Playing” (som i sin tur innehåller element av James Browns ”Blues and Pants” och Mary J. Bliges ”Real Love”) kallar ingen det ett plagiat, eftersom alla förväntas veta alla hänvisning­ar häri. Ingen vettig människa skulle kalla de oräkneliga (men inte alltid öppet deklarerad­e) referenser­na i Family Guy eller South Park för plagiat. För vissa kan detta verka förvirrand­e – varför får vissa låna, men andra inte?

Kort sagt handlar det om kontext och intention. Skriver man något, och sätter sitt namn på det, låter man förstå att det som står skrivet och inte är inom citationst­ecken (eller andra sätt att indikera citat) är ens eget. Musik och tv saknar citationst­ecken, och arbetar med antagandet om att hänvisning­ar förstås – det är ju inte roligt om inte folk fattar hur smarta ens referenser eller parodier är. När man däremot använder en annans text som sin egen försöker man dölja ursprunget, och ta åt sig en ära som tillhör en annan.

Så visst är det svåra frågor. Grundprinc­ipen är dock rätt enkel. Inom fält där det kan uppstå oklarhet om vad som är ens eget bidrag och när man står på jättars skuldror, är plagiat aldrig okej. Hur senmoderna vi än är.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland