Ibland lyfter taket verkligen
MUSIK Amadou & Mariam (Mali), Lailai. Festspelstältet 1.9. Efter närmare 40 år av samspel är Amadou & Mariam i lika god form som alltid, och lyckas förmedla något genuint i sitt musicerande.
Sällan har stämningen i Festspelstältet varit så varm som i lördags, då Amadou & Mariam från Mali fick nästan samtliga i publiken att dansa och leva med i stämningarna. Grooven satt och frontparet var i god form.
Det gladde mig personligen, eftersom jag senast de uppträdde på samma estrad inte alls var övertygad av det både enformiga och bullriga slutresultatet. Denna gång gjorde helheten ändå ett helt annat intryck, och spelhumöret var på topp. Det rockigt färgade bandet var i god balans och förmedlade genuin glädje, speciellt i främre ledet där basisten och den härligt dansglada sångerskan bjöd på lite fart och fläjt. Låtarna bjöd sinsemellan på passligt varierande sväng – trots att grundstommen hela tiden baserar sig på mötet mellan blues/ rock/pop och rytmer från Mali låter inte alls lika. Tempot varierar en del, och emellanåt kan man känna doften av hiphop och reggae, för att emellanåt röra sig närmare gitarrbaserad afroblues.
Även frontparet Amadou & Mariam höll publiken i ett intensivt grepp. Eftersom bägge är blinda har de inte många fysiska trick att få publiken med sig, utan hela uttrycket är inbyggt i själva musiken. Bägge sjunger, och Amadou är dessutom en skicklig gitarrist som har ett personligt sound. I några mer gitarrdrivna låtar fick han musiken att rulla på säkert som ett tåg, samtidigt som det fanns plats för friare solon. Varken sången eller gitarren drunknar heller i ett alltför massivt band, alla färger kommer till sin rätt.
Sången är relativt monoton, och i dessa dagar då så många sångare är stensäkra och tekniskt skickliga känns det nästan uppfriskande med lite darrighet ibland. De flesta låtarna är ämnade att dansas till – men som encore bjöd man på den berörande hitballaden Je pense à toi, som i all sin enkelhet rörde flera i publiken till tårar: ”Jag tän ker på dig, min käraste”, alltid behövs inte fler ord än så. Som så ofta då man lyssnar till musik från olika delar av världen går stora delar av textinnehållet tyvärr förlorade, men trots att man bjuder in till dans glömmer Amadou & Mariam inte livets tunga sidor, i texterna funderar man också kring allt från hungersnöd och krig till solidaritet.
Förbandet Lailai var säkert visavi musikaliskt hantverk och systrar na Helmi och Tuuli Saksalas sång klingade behagligt. Som helhet förbryllade bandet ändå – jag fick aldrig riktigt grepp om vad bandet ville förmedla med sin i sig välgjorda musik.