Gipsregn över åkern ska hjälpa Östersjön
Tonvis med gips på Jussi Myyrinmaas odlingar halverar näringsläckaget
John Nurminens stiftelse sprider gips över 3 500 hektar nyländska åkrar i höst och nästa höst. Gipset sjunker in i jorden, förbättrar markstrukturen och minskar på erosionen och avrinningen av både fosfor och fasta partiklar. Det ska göra vattnet i Vanda å mindre grumligt och reducera fosforläckaget till Östersjön.
Tidigare pilotprojekt har visat att metoden fungerar. Den anses vara det mest kostnadseffektiva sättet att snabbt kapa de så kallade diffusa näringsutsläppen från jordbruket. För 14 miljoner euro om året kunde man gipsa alla Finlands åkrar som göder Östersjön, säger stiftelsen.
Agronomen Juuso Joona menar ändå att det bara är plåster på öppna sår, att man borde bota själva åkomman. Han pläderar för ett mångsidigare jordbruk med växtföljd och fleråriga grödor.
Fyrtio ton gips ligger i en hög som, om det inte var för årstiden, kunde tas för en snödriva på Jussi Myyrinmaas nytröskade kornåker i Nurmijärvi. En traktor börjar sprida ut pulvret över tio hektar av bondens ägor.
Naturen sköter resten. Nästa gång det regnar löser gipspulvret upp sig och sugs in i jordmånen. Där förbättrar det markstrukturen och halverar åkerns läckage av fosfor till ån Lepsämänjoki som rinner ut i Vanda å och vidare i Gammelstadsviken och Östersjön. Samtidigt minskar läckaget av löslig fosfor som är snabbmat för de cyanobakterier som bildade stinkande gröna sjok i skärgården i somras.
Gipset gör också markstrukturen mera grovkornig. Det minskar på erosionen och läckaget av fasta partiklar. Den lokala vattenskyddsföreningen ska mäta hur mycket klarare vattnet blir och granska hur gipsbehandlingen påverkar åns öringar. De pilotprojekt som utförts tidigare har inte haft några negativa effekter på grundvatten, djurliv eller på skördens omfång eller livsmedelssäkerheten.
Bättre markstruktur kan för all del gynna skörden, men gipsbehandling är i första hand en vattenskyddsåtgärd, och en som bör ha omedelbara verkningar då läckaget från en behandlad åker genast halveras.
– Detta är Finlands främsta och mest betydelsefulla vattenskyddsprojekt för närvarande. Med sommarens algblomningar i färskt minne är det här ett exempel på någonting konkret vi faktiskt kan göra, säger Marjukka Porvari som jobbar för ett renare Östersjön vid John Nurminens stiftelse.
Kan bli storskaligt
Inom projektet gipsbehandlas 3 500 hektar åkermark i Vanda ås avrinningsområde i höst och nästa höst. Det kostar 1,1 miljoner euro, upp-
följningen inkluderad. Det minskar omedelbart fosforläckaget med 2,2 ton om året. Fortsatte man på samma vis framöver skulle minskningen bli omkring 11 ton på fem år, vilket motsvarar ett halvt års fosforutsläpp från Helsingfors stads vattenreningsverk i Viksbacka.
Men John Nurminens stiftelse har större planer än så. Marjukka Porvari säger att det skulle kosta 14 miljoner euro om året under fem år att gipsbehandla alla de leråkrar i södra Finland för vilka gips lämpar sig. Det skulle minska jordbrukets fosforutsläpp i Östersjön med en tredjedel.
Elisa Punttila, projektkoordinator och miljöekonom vid Helsingfors universitet, beräknar att hektarpriset lägger sig vid drygt 200 euro, och då räknar man in kostnaderna för såväl själva gipset som för transport från Yaras gödselfabrik i Siilinjärvi där gips är en restprodukt och för spridningen på åkrarna. För bönderna är behandlingen gratis.
– Gipsbehandlingen är kostnadseffektiv, den kräver inga investeringar på gården och den kan genomföras mellan tröskningen och höstens återstående jordbruksarbeten. Priset för varje kilo fosfor som inte rinner ut i vattendragen blir mellan 60 och 70 euro. Det är klart förmånligare än andra sätt att reducera de diffusa utsläppen, säger hon.
Gipsbehandling har ändå be
❞ Man borde odla mångsidigt och köra med växelbruk och höstsådd.
Juuso Joona Agronom och jordbrukare
gränsningar. Metoden lämpar sig inte för åkrar som belastar insjöar, men vid kusten där avrinningen går ut i havet fungerar den. Lämpliga åkrar finns det gott om.
– En halv miljon åkerhektar i södra Finlands kustlandskap ger en potentiell minskning på 200300 ton fosforutsläpp i Östersjön. Det motsvarar nästan hela [Östersjökommissionen] Helcoms mål för Finland, säger Punttila.
John Nurminens stiftelse och projektet bakom gipsbehandlingen säger att det finns potential att tilllämpa konceptet också i andra Östersjöländer, förutsatt att åkrarna är mottagliga och att det finns ett utbud av gips på nära håll. Behandlingen måste visserligen upprepas med 45 års mellanrum, men den kunde minska drastiskt på näringsläckaget.
– Det här kunde funka i Sverige, Polen, Danmark, Estland och kanske i Lettland. Då talar vi om en rik tigt stor reduktionspotential på uppemot tvåtusen ton fosfor om året, säger Punttila.
Första hjälpen
HBL skrev tidigare i somras om gipsmetoden, och om att man också kan behandla åkrar med strukturkalk. Juuso Joona, agronom och jordbrukare som inte är inkopplad i gipsprojektet, säger att det stämmer, men:
– Alla markförbättringsmetoder, såväl gips som strukturkalk och markförbättringsfibrer, fungerar under vissa omständigheter och är nödvändiga, men de utgör bara första hjälpen. Det här är att bota näringsläckagets symtom då man borde se till orsakerna.
Joona säger att näringsutsläpp och erosion beror på att jordbruksmarken är i dåligt skick och odlingen ensidig.
– Vi har monokulturer och få fleråriga grödor. Åkermarken i södra Finland är ofta bar från att den skördats på hösten och fram till vårsådden. Om vinternederbörden faller som regn över åkrar där det inget växer rinner mycket näringsämnen ut, säger han.
Juuso Joona menar att det inte finns några snabbvinster om jordbruket ska bli miljöhållbart, även om man nu miljonsatsar på just snabba metoder som onekligen reducerar läckaget och därför behövs.
– Man borde odla mångsidigt och köra med växelbruk och höstsådd. Grödor som vall, höstoljeväxter, höstråg och höstvete håller åkrarna bevuxna så här års. Stubbåkrar duger inte, växtskiktet ska vara levande.
Marjukka Porvari delar Juuso Joonas syn på att gipsbehandlingen är som första hjälpen.
– Men det är nödvändigt med snabblösningar för att genast förbättra Östersjöns tillstånd. Samtidigt måste man bota de bakomliggande orsakerna, säger hon men hon definierar dem lite annorlunda än Joona.
Porvari säger att finländska bönder förut gödslade för mycket, men att man numera gödslar sparsamt exempelvis i Nyland. I sydvästra Finland och södra Österbotten är däremot husdjursproduktionen så intensiv att det uppstår mer naturgödsel än vad de lokala åkrarna rimligtvis kan svälja. Eftersom transport är dyrt har exempelvis kycklingfarmare hoppat av jordbrukets miljöstöd för att kunna dumpa all hönsgödsel på åkrarna.
– Det är de här bakomliggande orsakerna vi måste komma åt, säger hon.
Här får hon medhåll av Juuso Joona.