Vänlig och ovänlig arkitektur
Wow. Det är väl vad många önskar att de ska kunna säga då de ser en helt ny byggnad. Wow, vad fint! Man vill så gärna bli imponerad, charmerad, slås av häpnad (trots att ordet ”wow-arkitektur” i finsmakarkretsar har en kritisk underton av billigt effektsökeri).
I dagens Helsingfors byggs det på alla håll och kanter. Men det händer rätt sällan att jag säger wow. Många nya offentliga och privata byggnader är ogästvänliga och massiva, med vassa hörn, avskräckande monotona ytor och blanka glasfasader som är helt mörka en stor del av dygnet – som om vi skulle behöva mera ovänlig arkitektur i staden, det finns ju tillräckligt med exempel på sådan från tidigare (mina favorithatobjekt är Korvhuset i centrum, Kevas just nu inpaketerade hus på Unionsgatan med sin vassa spets i fasaden som nästan skär upp näthinnorna på den som närmar sig söderifrån samt Helsingforsförsamlingarnas dystra hus på Tredje linjen, en byggnad som inte direkt får en att associera till ljusets makter, utan snarare dess motsats).
Det skulle inte behöva vara så, för i de nyare bostadsområdena utanför centrum ser man också många exempel på att en i grunden fyrkantig, kostnadseffektiv låda med ganska små medel kan göras intressant, levande och inbjudande.
Det jag kallar för ovänlig arkitektur går ofta hand i hand med de mera etablerade begreppen fientlig, defensiv eller exkluderande arkitektur och design. Det handlar om att man helt medvetet skapar miljöer som är ägnade att skrämma bort vissa folkgrupper: ungdomar, hemlösa, missbrukare, mindre bemedlade. Om en öppen plats fylls med uteserveringar är det ju charmigt – men där kan bara de vistas som har råd att konsumera något. Parkbänkar stora nog för tre personer får plötsligt armstöd mitt på, så att ingen ska kunna sträcka ut sig och vila en stund. Andra bänkar får sluttande säten som inte lockar till någon längre vila (och som gamla med svaga benmuskler eller barn med korta ben inte alls kan sitta på), undergångar byggs så att regnvattnet leds ner i dem för att hindra att folk tar skydd där, avsatser och prång förses med metallpiggar så att oönskade individer inte ska kunna vistas där, på platser där ungdomar samlas spelar man upp irriterande ljud på en frekvens som bara unga kan höra, och så vidare.
Därför blev jag väldigt glad när jag såg stadens nyaste museum Amos Rex, där det enda som syns ovan jord är de fem ”cyklopögonen” på Glaspalatsets gård. Min reaktion på dem var kanske inte ett wow, men nog ett förtjust fniss: de böljande, organiska tuberna i olika storlekar erbjuder inte bara titthål in till konsten under jord, de inbjuder också till att klättras på, våghalsigt cyklas på eller bara sittas på. Arkitektbyråns uttalade mål har varit att skapa något som är raka motsatsen till fientlig arkitektur och det är uppenbart att stadsborna på kort tid har tagit platsen till sig, vilket visar att det behövs vänliga, välkomnande, icke-kommersiella offentliga rum i staden. Hoppas andra tar efter.
Det jag kallar för ovänlig arkitektur går ofta hand i hand med de mera etablerade begreppen fientlig, defensiv eller exkluderande arkitektur och design. THERESA NORRMÉN är ordbrukare som översätter och skriver.