Hockneys verk är trevliga och trygga
Konsthallens ambitiöst sammansatta retrospektiv av David Hockneys konstnärskap är en hyllning till det privilegierade men lågmälda livet, till allt som är trevligt och vackert i en ofta grym värld, skriver Helen Korpak.
I en intervju för brittiska Guardian år 2015 konstaterade David Hockney att han aldrig varit en hedonist i ordets egentliga bemärkelse och att arbete alltid intresserat honom mera än festande. Detta syns i Konsthallens pågående retrospektiv över den världskända konstnären. Desperation, droger och självdestruktivitet lyser med sin frånvaro i utställningen som målar upp Hockney som en oerhört produktiv skapare av mysig konst främst ämnad för privata samlingar.
Det har förflutit mer än ett halvt decennium sedan Hockney fick sitt genombrott, och sedan dess har han mer eller mindre levt i sus och dus. Han hör till de konstnärer vars karriär rivstartade i ungdomen och som år ut och år in kontinuerligt levererat och alltid varit lika populär hos samlare. Utan att någonsin verka förvirrad har Hockney ständigt förnyat sig och experimenterat med olika tekniker. Redan i hans tidiga verk syns en skicklig konstnär som kan skapa konst som är modern och rivig men ändå trevlig och lättillgänglig.
Det pågående Hockney-retrospektivet på Konshallen är en helhet bestående av verk från väldigt många olika samlingar. Den som längtar efter berömda simbassängsmålningar kommer bli besviken, men Konsthallen har gjort ett ypperligt jobb med att få en stor mängd högklassiga verk till Helsingfors. Här presenteras allt från oljemålningar till fotokollage och digitala teckningar utförda på vanlig Ipad. Inget känns som utfyllnad även om största delen av grafiken är tryckt i upplagor på upp till 90 exemplar och därmed inte precis är unik.
Skamlöst vackert
Retrospektiven målar upp en lite glättig bild av Hockney. Helheten flankeras av en kronologi över Hockneys liv och konstnärskap i vilken det hoppas från succé till succé. Hockneys skamlöst vackra konstverk behöver i och för sig inte associeras med det smutsiga och smärtsamma för att vara värdefulla. Ett konstverk som får betraktaren att önska att det hängde hemma på den egna väggen är inte mindre värt än svårare och mörkare konst. Tvärtom är den sortens mästerliga inredningslämpade tvådimensionella konst som Hockney ägnat sig åt under sig långa karriär snudd på magisk. För vad annat kan man kall a ett föremål som kan skänka sin ägare styrka och glädje genom sin blotta existens på en vägg? En vacker eller intressant målning i ett hem är ett slags talisman, något som inbjuder till introspektion. Hockneys verk som inkluderats i Konsthallens utställning är vackra och ofta mysiga, och det räcker.
Men ändå. Trots att blommor, porträtt och landskap gott duger som de är säger de så mycket mer när de kontrasteras med det mörka som oundvikligen hör till varje människoliv. Som det faktum att Hockney under aidsepidemin på 1980-talet förlorade en stor del av sin amerikanska vänskapskrets, eller att han de senaste 40 åren lidit av nedsatt hörsel. Eller att Dominic Elliott, den rödhåriga pojken på det lyckade digitala porträttet från 2008, numera är död efter att drogpåverkad ha druckit propplösare i ett hus som ägs av Hockney.
Tragedierna ger Hockneys konst en trotsig ton. Han är konstnären som varit öppet homosexuell i en tid då det fortfarande var brottsligt och som upplevt flera tunga personliga tragedier, men som ändå enträget och oavbrutet skapat vacker konst och som hyllar det som är trevligt och tryggt. Till och med Hockneys mer erotiska verk (som på Konsthallen lyser med sin frånvaro) utstrålar trivsamt vardagslunk snarare än eldig passion. Retrospektivet är en hyllning till det privilegierade men lågmälda livet, till allt som är trevligt och vackert i denna vår ofta grymma värld. Det kanske inte berör en långt in i själen, men det är välkommet och mysigt.