Sällsynt uppsättning av bel canto–operornas drottning
Sellosalen i Alberga visar just nu en av operahistoriens milstolpar som blivit verkligt sällsynt i Finland. I Ville Saukkonens regi har handlingen flyttats till en oroshärd i Centralasien, vilket gör det omöjligt att vara opolitisk.
Orkester Teatro Ensemble, dirigent Chloé Dufresne, regi Ville Saukkonen, ljusdesign Tuukka Aimasmäki, kostym Riia Lampinen, HämäläisOsakunnan laulajat. I rollerna Laura Leisma, Kaisa Näreranta, Giuseppe Varano och Hannu Forsberg. Sellosalen 6.9.
Bellinis Norma är en av de melodiskt vackraste operor som finns. Med sina långa legatolinjer, sin dramatiska koloratur och känsloladdade frasering är den även ytterst krävande. Det är väl därför den ges relativt sällan – Nationaloperans enda uppsättning gjordes år 2004.
Den legendariska sångerskan Lilli Lehmann sade på sin tid att Norma är betydligt svårare än Brünnhilde. Norma är druidernas översteprästinna i det forna Gallien som ockuperas av romarna. Hon bryter sitt kyskhetslöfte och föder två barn åt den romerska härföraren Pollione. Fastän Bellini var ganska opolitisk har man hävdat att det egentligen handlar om Österrikes ockupation av Italien.
Nu har regissören Ville Saukkonen flyttat handlingen till en politisk oroshärd i Centralasien, Afghanistan kanske, där det är omöjligt att vara opolitisk. Pollione är en amerikansk officer och Norma ett orakel av något slag. Kärlek över politiska och religiösa barriärer är det också fråga om här, men operans handling ger knappast någon djupare inblick i islam, lika lite som den nya miljön bidrar till eller gör avkall på operan som musikdrama.
Saukkonens genomtänkta personregi fungerar i princip väl. Den har ett behärskat lugn samt rörlighet under recitativen, men i de stillastående paradnumren når helheten bara tillfälligt de sublima höjder som är Bellinioperans yttersta potential. Norma gavs med små förkortningar och med en synnerligen begränsad ensemble bestående av en tjugomanna studentkör och tolv skickliga musiker. Fransyskan Chloé Dufresne, som förresten också är konstnärlig ledare för Hämäläis-Osakunnan laulajat, dirigerade utomordentligt smidigt med långsamt kärleksfullt tempo och höll därmed god musikalisk nivå i anspråkslösa förhållanden.
Teatro Productions blandar avsiktligt amatörer och yrkesfolk och den klarast lysande stjärnan i ensemblen var utan tvekan tenoren Giuseppe Varano som Pollione. Hans välsittande, generöst klangfulla tenor har också tidigare hörts i vårt land som Pinkerton i Butterfly i Nyslott.
Sopranen Laura Leisma, tandläkare till sitt civila yrke, har också en rad imponerande musikaliska meriter bakom sig. Hon var en överraskande gedigen Norma med en stort klingande röst, hyfsad koloratur och acceptabelt spel. Motspelerskan Kaisa Näreranta som en gripande Adalgisa hade också en stark röst i Sellosalens akustik men kräver ytterligare lite finslipning. Hannu Forsberg från Nationaloperan var proffsig som Oroviso.
Det finns numera närmare tio mindre grupper som producerar opera i huvudstadsregionen. Relativt välutbildade sångare finns också att tillgå som inte har fått anställning på annat håll. Grupperna lider givetvis av akut penningbrist och det syns ju nog på uppsättningarna. Men visst berikar de operautbudet med ibland nya, ibland klassiska verk som vi annars sällan skulle få se. Norma ges ännu på lördag klockan 16 och på söndag klockan 18.