Det här identitetskriget kan inte fortsätta

Politik skulle ju handla om handlingar – vad man gör – men hela världen har drabbats av en personifierad identitetssjuka – vem man är.

”Till absurditeter går det då vardagliga ting, som att äta olika näringsämnen olika dagar, blir till identitetspolitik i en försvarsministers regi. Som om det fanns identiteter som inte kan blomstra i beröring med en grönsak.” SYLVIA BJON

reporter

Det sägs att maktpolitiken i världen blivit personifierad, men det är ytskrap.

Det grundläggande dilemmat är att politikens stenfot, väljarna, blivit personifierade.

När Donald Trump steg till makten gjorde han det inte bara på sin person, utan på sina väljares personer. Vem de var. Sådant som förr, i handlingarnas politik, kunde klassas som yttre skeenden – att gammal industri eller energi byts ut mot ny, näringar och levnadsvanor förändras – blev identitetspolitik, där de som ägnat sitt liv åt gammal industri blev personligen sårade.

De hade tidigare byggt upp landet: ”Nu har folk glömt det och vill slänga bort oss som skräp”, sade en amerikansk gruvarbetare i ett reportage i Aftonbladet tidigare i år.

Märk väl: Inte stänga kolgruvorna, utan slänga oss.

Den brusande uppbragdheten över livsstilsval, klimat, trafik – allt det där har också för länge sedan upphört att kretsa kring handlingar. Motståndet är ett motstånd mot något som upplevs vara angrepp på person. Det går knappt att diskutera.

En analys utifrån enskilda handlingar skulle göra det rätt enkelt.

Om Alfred bor på ett område där man först ska ta sig en lång sträcka till barnens dagis och sedan en annan sträcka till jobbet, så är det troligen personbil som blir det första valet. Om precis samma person, Alfred, ska ta sig från Gräsviken till Kajsaniemi i Helsingfors blir cykel det enklaste valet.

Det är inte Alfreds identitet som avgör. Ändå har helt personorienterade benämningar som fillarikommunisti (cykelkommunist) fötts för att elda under identitetspolitik, sårade känslor, och protester mot intrycket att någon, någonstans, tycker att det finns människor som i sin helhet är sämre eller bättre.

Till absurditeter går det då vardagliga ting, som att äta olika näringsämnen olika dagar, blir till identitetspolitik i en försvarsministers regi. Som om det fanns identiteter som inte kan blomstra i beröring med en grönsak.

Efterklokt kan man alltid säga att man borde ha sett trenden komma. När hela den globala industrin och våra vanor är i omvälvning är det svårt för var och en av oss att inte ta våra tidigare handlingar och vanor personligt. ”Säger någon att det är fel på mig?” tänker man. Politiker som inte uppfattat hur det i praktiken drabbar andra framstår som förnumstiga, hånfulla och elitistiska.

Känslor är tillåtna att ha, och vi borde förstås ha talat högt om det för länge sedan. Nu har det som bland annat den amerikanska författaren Amy Chu kallar för political tribalism (politiskt klantänkande) nått helt nya höjder. Chu rör sig främst i den etniska identitetspolitiken i USA, där historia och segregering är av en helt annan kaliber.

Men samma fenomen berör nu människor utöver etnicitet eller religion. Det räcker med lite blomkål för att piska upp hat. Chu skriver om att den tidigare politiken handlade om omfördelningspolitik, och nu handlar den om igenkänningspolitik. Allt det här har vi redan märkt. Därför är det inte bara vi väljare som måste akta oss för att bidra till personifieringsprocessen av makten. Det är också makten som måste sluta bidra till personifieringen av oss väljare.