För millenniegenerationen kommer den goda smaken gratis

I en artikel i New York Times berättas om hur Sakamoto, mest känd för sitt stämningsfulla ledmotiv till filmen Merry Christmas, Mr. Lawrence, blev så trött på den egendomliga spellistan på sin favoritrestaurang i New York att han frågade krögaren om han kunde få kuratera en lista för dem. Han ville inte ha betalt, han ville bara äta i lugn och ro. Sagt och gjort, Sakamoto funderade en stund, kom fram till att musiken ska vara öppen, luftig, och på låg volym. Ingenting för jazzigt, ingenting för mörkt. Resultatet blev en musikmatta med betoning på solopiano, som var och en av er kan googla fram.

Nu för tiden kan Sakamoto äta utan att vara rädd för att attackeras av gräll brasiliansk pop. I artikeln jämför han maten på sin favoritrestaurang med ett tusenårigt japanskt palats, medan den förra musiken lät som Trump Tower. En del läsare tänker nu att problemet är musiken över huvud taget. Många har svårt att sitta på kaféer där det spelas musik, och Ryuichi Sakamoto lär själv ha en decibelmätare med sig när han är ute och äter. Inte heller jag gillar när volymen är för hög, som den är på åtminstone ett av de kaféer jag ibland besöker. Musiken är det inget fel på, men den känns onödigt understruken.

New York Times musikskribent Ben Ratliff skriver att om han ”en gång tänker betala en ordentlig summa för ett mål mat, vill han inte att hovmästaren, diskaren eller någon på kontoret ska laga maten”. Han vill att någon som är väldigt bra på matlagning ska göra det. ”Det samma borde gälla musiken, som ändå spelas före, under och efter maten”.

Numera är det inte ovanligt att restauranger eller modeföretag anställer musikkunniga, eller ”kuratorer”, för att göra deras spellistor. En bekant till mig jobbar med att göra just spellistor till krogar i Helsingfors, och visst är det annorlunda att sitta på ställen där musiken – eller snarare ljudklimatet – är genomtänkt.

Det handlar inte om att spela hitlåt efter hitlåt, utan om att skapa en behaglig atmosfär.

När man går in i valfri svensk modeaffär i dag kan man höra utsökt kuraterad sjuttiotalsrock, förmodligen vald av någon 40-åring med alltför många vinylplattor. En del av mig blir nästan lite irriterad: varför ska vanliga millennialer på stan få den här musiken gratis, när det krävde minst en magisterexamen i musiknörderi för oss att hitta fram till vår (låt vara självutnämnda) goda smak?

Å andra sidan är det bara att acceptera att algoritmerna på musiktjänsterna gjort att inte ens den mest elitistiska DJ är särskilt originell längre. Jag märker att jag varje dag hittar spännande ny – eller mest spännande gammal – musik via framsållade rekommendationer som baseras på min egen musiksmak. Jag gillar dock idén om att förbättra min närmiljö, och skulle gärna göra en spellista. Den låt som spelas just nu, när jag skriver det här på mitt närkafé, är Fleetwood Macs Everywhere från 1987. Den hade säkert kunnat finnas på min egen lista. Jag vet inte om det är en robot eller människa som valt låten, men den funkar.

Jag sitter ofta på samma kaféer i Rödbergen och skriver. Häromdagen slog det mig, när högtalarna spottade ut ännu en slätstruken singersongwriter-låt, att jag borde göra som den japanska musikern Ryuichi Sakamoto och skapa en egen spellista för det ställe där jag oftast jobbar.

PHILIP TEIR

Journalist och författare