På andras bekostnad

Det var i början av 2017,

dagen efter det att Donald Trump hade svurits in som USA:s president. Ledare för ett halvdussin populistiska och nationalistiska partier, som tillhör samma grupp i EU-parlamentet, träffades till ett ”anti-toppmöte” i staden Koblenz vid Rhenfloden. Trumps valseger, en chock för många, gav motståndare till ett politiskt enat Europa inspiration och hopp.

Marine Le Pen, partiledaren för den franska nationella fronten, vågade sig på en prognos: Nu, då den anglosaxiska världen hade vaknat och röstat för Brexit och Trump, kommer folken på den europeiska kontinenten att också vakna upp. Förväntningarna på en dominoeffekt var alltför optimistiska. Le Pen förlorade stort i presidentvalets andra omgång mot Emmanuel Macron.

Andra partier som kom till Koblenz har sedan dess klarat sig bra. Geert Wilders och hans Frihetsparti (PVV) hamnade på andra plats när Nederländerna gick till val, men han ställdes utanför regeringen. Frihetspartiet i Österrike (FPÖ) förlorade visserligen presidentvalet, men accepterades senare som kristdemokraternas koalitionspartner i en ny regering. Alternativ för Tyskland (AfD) kom in i förbundsdagen första gången med 12,6 procent av rösterna. Och Matteo Salvini, partiledaren för det främlingsfientliga Lega, är sedan fyra månader Italiens inrikesminister och viceregeringschef i en allians med Femstjärnerörelsen.

Protestpartier får allt mer stöd

i Europa. De gör framsteg på bekostnad av de etablerade partierna och kan vara ett hinder för att bilda regering. Trenden har också nått Sverige, där det är mera osäkert än någonsin vad som sker efter riskdagsvalet. I Ungern och i Polen kan vi redan se hur populistiska partier tar över statsmakten och underminerar demokratin.

Det har blivit populärt att beskylla sina politiska motståndare för populism. Men vad är det egentligen? Jan-Werner Müller, en tysk statsvetare som undervisar i Princeton, har i en liten bok beskrivit populistpartiernas typiska egenskaper: De är framförallt anti-elitistiska och anti-pluralistiska. De hävdar att enbart de företräder folket eller den tysta majoritetens intressen emot en korrupt elit. De förnekar andra partiers demokratiska eller moraliska legitimitet och utvecklas ofta till en rörelse som främst bygger på lojalitet mot en ledare.

Trump, som påstår att bara han

kan fixa det som är fel, är en exemplarisk populist. Han förolämpar sina kritiker och kalllar landets medier för folkets fiender. Vad som gör honom speciell är att han dessutom på grund av sin karaktär och otaliga skandaler är olämplig som president. Trots det tycker drygt åttio procent av hans väljare, främst vita män över femtio utan högre utbildning, fortfarande om Trump. Det visar en analys som nyligen publicerades av Pew Research Center. Men det var före det blev känt att till och med presidentens medarbetare försöker förhindra hans mest irrationella och farliga beslut.

Müller påpekar att populism trivs då de etablerade partierna upplevs som svaga. Han varnar för att förklara väljarnas protest som uttryck för frustration eller en sort hjälplös vrede. Medborgarnas oro bör tas på allvar. I Pews undersökning finns det en slutsats som också kan generaliseras: Fyra av tio röstberättigade i USA hade låtit bli att rösta. De var de som valde Donald Trump.

”De är framförallt anti-elitistiska och anti-pluralistiska. De hävdar att enbart de företräder folket eller den tysta majoritetens intressen emot en korrupt elit.”

HORST BACIA Frilansskribent, tidigare redaktör för Frankfurter Allgemeine Zeitung och korrespondent i Stockholm, Moskva, Ankara och Bryssel.