Förlegat festivalkoncept i Lahtis

Sibeliusfestivalen i Lahtis.

Sinfonia Lahti i Sibeliushuset 8.9. Dirigent: Dima Slobodeniouk. Solist: Baiba Skride, violin.

Sibeliusfestivalen i Lahtis har i år av naturliga skäl haft en viss estnisk koppling. Estniska nationalsymfonikerna gjorde i fredags bland annat tredje och fjärde symfonin med legendariske Sibeliusinterpreten Neeme Järvi och den baltiska kretsen har utvidgats även till Lettland och gamla bekantingen Baiba Skride, som i torsdags gjorde violinkonserten.

I lördags stod de härligt stämningsfulla Humoreskerna på tur och att Skride stundtals hade problem med de knepiga flageoletterna visade bara att hon är en människa, inte en robot. Tolkningarna var överlag utsökt smakfulla och även om man kan tänka sig även alternativa, dramaturgiskt minst lika tillfredsställande, ordningsföljder än rakt upp och ned från nr 1 till nr 6 fungerade det ypperligt även så här.

Steget från humoreskerna (191718) till sjätte symfonin (1923) är dessutom inte nödvändigtvis så långt som man kunde tro. Bägge har sannolikt, åtminstone delvis, ett ursprung i skisserna till en andra violinkonsert och även om man kunde ha efterlyst en ännu mer eteriskt skir stråkklang i sexans inledande polyfoni verkade Dima Slobodeniouk ha en klar uppfattning om vad han ville.

Detta är en för dirigenten notoriskt krävande symfoni. Inte rent tekniskt, utan snarare vad själva den så speciella stämningen, atmosfären, beträffar. Slobodeniouk tycktes dock ha en intuitiv känsla för tonspråket. Tempona var någorlunda genomsnittliga och väl fungerande och även om den delikata balanseringen instrumentgrupperna emellan inte alltid föreföll optimalt kalibrerad klingade mycket just som det skulle.

Sibelius och hans samtid

Samma gällde den likaså vanskliga sjunde symfonin. Här handlar det dock om strukturella och texturmässiga

angelägenheter, som Slobodeniouk handskades hyfsat väl med. Förhoppningsvis kommer verket dock att mogna och framförallt hoppas jag han framdeles kommer att ge skeendena aningen mer tid på sig att utvecklas. 19 minuter är ändå i stresssigaste laget för ett stycke, som i allmänhet landar på cirka 22 minuter.

Tondikten In memoriam (1910), eventuellt skriven till minnet av Eugen Schauman, hör till de rara pärlorna i Sibelius orkesterproduktion. Sibelius kommer här så nära en mahlersk sorgmarschestetik han någonsin skulle komma och Slobodeniouk och hans konserten igenom sedvanligt uttrycksfullt spelande Lahtissymfoniker stod för en laddad tolkning.

På det hela taget en angelägen konsert alltså, men själva festivalkonceptet har dock kommit till vägs ände.

Att år ut och år in veva ungefär samma orkesterrepertoar med symfonier, tondikter och skådespelsmusik är, välfyllda salar till trots, knappast speciellt meningsfullt och nu skulle det gälla att vidga vyerna.

Orkestergästspel var ett viktigt första steg i utvecklingen av festivalen och ett repertoarmässigt nytänkande i riktning Sibelius och hans samtid vore ett logiskt följande steg. Ett skandinaviskt perspektiv känns på alla sätt naturligt och vad kunde väl vara mer spännande än att låta Sibelius möta, exempelvis, Nielsen, Stenhammar, Sinding, Alfvén och, på hemmaplan, Melartin, Madetoja och Palmgren. Alla, för övrigt, Jannes vänner.