Den stora skillnaden är att inställningen på planen är en helt annan nu. Det är både glädje och jävlaranamma.

Jonas von Wendt om det finländska herrlandslaget i fotboll

450 minuter kvalfotboll. Fyra segrar, två oavgjorda och 7–3 i målskillnad. Kunde vara frågan om något riktigt ”kvalpålitligt” land som Frankrike, Spanien eller Italien. Men siffrorna tillhör Finland som under Markku Kanerva verkar ha sopat alla tråkiga minnen och mentala lås under mattan.

Två solida försvarsinsatser mot först Ungern och sedan Estland i kombination med ett anfallsspel som är mer varierat, bättre avvägt och framför allt skapat på en grund som är tillräckligt enkel och solid att stå på betyder att Finland leder sin kvalgrupp efter två omgångar. En seger på bortaplan mot Estland i oktober och Finland är i allra högsta grad med och kämpar om gruppsegern, en gruppseger som i klarspråk, om det inte går vägen i det riktiga kvalet, betyder att Markku Kanervas mannar får en chans till att nå EM i mars 2020. Nations League kanske inte smäller så högt i stora fotbollsländer men för länder som Finland gäller det alltid att gripa efter också det minsta halmstrå som Uefa strör runt sig.

Sex kvalmatcher utan förlust. Segrar mot Island, Kosovo, Ungern och Estland. Oavgjort mot Kroatien och Turkiet. Ett facit de flesta landslagstränare i Europa vore tillfreds med.

Den stora skillnaden är att inställningen på planen är en helt annan nu. Det är både glädje och jävlaranamma. Båda personifierade av Teemu Pukki som numera leende knuffar omkull tunga förvarspjäser, pjäser han för några år sedan tagit långa omvägar kring för att slippa. Nu ber inte Pukki om ursäkt för något alls, en inställning som genomsyrar hela laget.

Där många tidigare och betydligt namnstarkare upplagor av landslaget ibland kunde verka lika intresserade av uppgiften som Teuvo Hakkarainen är av ett plenum viker ingen i laget numera en tum.

Visst dräller laget alltjämt ibland med bollen men offerviljan och arbetsmoralen är så hög att den oftast räcker till för att täppa till luckorna efter ett ogenomtänkt uppspel.

Tim Sparv konstaterade efter matchen mot Estland: Mycket kan göras betydligt bättre. Det är en väldigt sund inställning och samtidigt ett konstaterande som stämmer. Stundtals spelar Finland riktigt bra fotboll men nivåskillnaderna under en match är för stora. Det måste laget jobba på för att kunna bärga de poäng som behövs senare i höst.

Estland borta 12 oktober. I bästa fall med något starkare manskap på benen då åtminstone Alexander Ring och Fredrik Jensen borde kunna medverka.

Före den matchen kommer också ett beslut kring en landslagskarriär som varit höljd i dunkel i snart två år. Nämligen beslutet om Roman Eremenko och hans eventuella fortsättning i landslaget efter avstängningen. Är han taggad till tusen och villig att underställa sig kollektivet ska Kanerva givetvis ta med honom i truppen. Romans kreativitet, teknik och speluppfattning är vapen laget skulle ha stor nytta av.

Väljer han att tacka nej lär inte Kanerva ägna mittfältaren särskilt många tankar i framtiden. Och det behöver han väl inte heller göra. Facit på sistone, utan Roman Eremenko, är alldeles utmärkt.

Skäl att komma ihåg att Finland ännu inte uppnått något annat än två raka kvalsegrar. En eventuell gruppseger är alltjämt avlägsen. Men för ett fotbollsfolk som efter två-tre omgångar av ett kval normalt sett brukar tvingas ta till avancerad matematik för att hitta på en (o)realistisk väg till ett slutspel är det väldigt välkommet med Finland i tabelltopp.

”Nations League kanske inte smäller så högt i stora fotbollsländer men för länder som Finland gäller det alltid att gripa efter också det minsta halmstrå som Uefa strör runt sig.”