”Det är så det är”
Lars Noréns täta enaktare är en träffande, tragikomisk bild av kämpande människor mitt i livet, mitt i tvivlet, mitt i viljan till förändring.
Episod. Text: Lars Norén. Regi: Sofia Jupiter. Producent: Ulrika Josephsson. Scenografi, kostym: Erlend Birkeland. Mask: Rebecca Afzelius. Ljus: Ellen Ruge. Ljud: Michael Bresci. Svenska Teatern 12.9.
Lars Noréns nya pjäs Episod, som hade Finlandspremiär på Svenska Teaterns Amos-scen i onsdags, förverkligas som ett samarbete mellan fem teatrar: Malmö Stadsteater, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Jupiter Josephsson Theatre Company, Uppsala Stadsteater och Svenska Teatern. Pjäsen hade premiär i Malmö i april och ges i Helsingfors under två perioder i höst: nu fram till den 20:e september och sedan igen i november.
Pjäsen regisserad av Sofia Jupiter är ett till det yttre enkelt relationsdrama i en kompakt akt på strax över en timme. Upplägget är simpelt och scenografin (Erlend Birkeland) likaså: tre heterosexuella par i ett minimalistiskt hus tapetserat i beige, själlöst filttyg från golv till tak. Hela ensemblen är på scen samtidigt, medan fokus skiftar från ett par till nästa och de övriga smälter in i de håglösa väggarna.
Dialogen är i centrum i en pjäs som denna, och den är på kornet. Eller ja, dialog är kanske för mycket sagt: sällan möts de som talar med varandra. I publiken vrider man sig av frustration och direkt obehag över hur karaktärerna hugger till, försvarar sig, tolkar, antar och analyserar, i stället för att lyssna på vad den andra egentligen säger och säga vad de egentligen känner. Stämningen är så spänd och närmast hopplös mellan respektive makar så man önskar att de bara skulle lägga av. Och kanske det är dit de är på väg.
Dialogen är förutom jobbig, även väldigt rolig. Eller snarare tragikomisk. Den är vardaglig och verklig, med antaget hög igenkänningsfaktor för många och full av relationsklyschor – som är klyschor för att de stämmer. Så där talar vi med varandra när vi är frustrerade, rädda, osäkra. När vi vill vara nära men inte vet hur, när förväntningarna på den andra och på livet är skyhöga, när vardagsrealiteterna stör drömmen.
Minnesvärda rolltolkningar
De starka skådespelarna förkroppsligar replikerna, slänger dem ur sig som om de vore deras egna ord. Stundvis blixtrar det till mellan makarna och realismen är stark. Särskilt Åsa Persson, den kroniskt deprimerade eller långtidssjuka hustrun, har skapat en flegmatisk, uppgiven kvinna genom intonation och kroppsspråk som båda är lysande. Den bortvända blicken, mumlandet, hur hon drar i sin kofta. Också Elisabeth Wernersjö, den gravida humörsvängningskvinnan, levererar flera klockrena repliker med sin levande röst. Mitja Siréns roll känns så överdrivet blasé att den tappar något i trovärdighet – ingen kan väl på allvar vara fullt så där livlös? Hans intonation och kroppsspråk är dock utstuderat tragikomiska och skickligt framarbetade, även om de ibland känns aningen forcerade. Isak Hjelmskogs och Cecilia Lindqvist roller är mest ”normala” i det här gänget, medan Jonas Sjöqvist också imponerar med sin desperate och labile husförsäljare.
Hus, ja. Det som förenar paren är en husvisning. Redan det en mycket laddad situation för alla parter, med förväntningar och artighet och besvikelser. Via hustemat handlar pjäsen om klass och pengar. Hur känns det när ”alla” i bekantskapskretsen köper tjusiga hus och man själv högst har råd med något gammalt långt utanför stan? En av männen skryter med sitt yrke och hur många timmar han arbetar per år. En annan är sjukskriven. En är intellektuell, en av kvinnorna går på viktiga möten sent på kvällen. Klassen markeras också diskret genom kläderna, och de socioekonomiska skillnaderna är sorgligt uppenbara.
Glimtarna av personlig historia och barn och annat som flimrar förbi i pratet ger pjäsen en mörkare underton. Episod är en synnerligen välspelad genomlysning av hur livet kan se ut, vare sig vi vill det eller inte. Ingen oförglömlig pjäs, men den försvarar definitivt sin plats bland realistiska samtidsskildringar som fyller sin roll som speglar.
❞ Den är vardaglig och verklig, med antaget hög igenkänningsfaktor för många och full av relationsklyschor – som är klyschor för att de stämmer. Så där talar vi med varandra när vi är frustrerade, rädda, osäkra.