Personlig nytolkning av Jane Eyre i Åbo
Jane Eyres personlighet är uppdaterad i Åbo Svenska Teaters betagande uppsättning av Charlotte Brontës klassiker.
TEATER
Charlotte Brontë: Jane Eyre
Dramatisering: Camilla Blomqvist och Anna Azcárate. Regi: Susanna Airaksinen. Scenografi och dräkter: Pirjo Liiri-Majava. Scenmusik: Kari Mäkiranta. På scenen: Kajsa Ek, Tuuli Heinonen, Samuel Karlsson, Amanda Nyman, Monica Nyman, Aaro Wichmann, Bror Österlund. I rollen som Adéle alternerar Alma Lillkung och Lilian Salmi. Replikerna är textade på både svenska och finska. Förhandsföreställning på Åbo Svenska Teaters stora scen den 12.9.
Jane Eyres dilemma är evigt: hur kan man balansera mellan viljan att vara till lags och samtidigt hävda sin rätt? När är ilska berättigat och hur ska kvinnor och män – individer – förhålla sig till varandra?
Åbo Svenska Teater ger sig modigt i kast med stora frågor, en tjock roman och en tv-serie. Teatern arbetar både med och mot förlagorna med ett helt eget tonfall och raseri.
Susanna Airaksinens regi och Tuuli Heinonens tolkning av Jane Eyre, hennes personlighet, situation och utveckling är uppdaterad och koncentrerad. Samtidigt har den tydliga beröringspunkter och springer ur Charlotte Brontës nyanserade och mustiga roman.
Heinonens rollgestalt utstrålar samma starka vilja som romanens Jane Eyre, hon är skarp och allt hon säger och gör är inte så tillrättalagt, men hon vill inget hellre än att bli accepterad, inbjuden, omfattad och älskad. Hon vill leva efter egen bestämmelse på sitt eget sätt och hon går inte med på vad som helst. I den meningen är hon lika i takt med tiden år 1850 när romanen först kom ut som i dag. Allra först tycker man kanske att hon är lite vulgär, men det var sådan Jane Eyre uppfattades av sin samtid. Replikerna är nya, innebörden densamma.
Tuuli Heinonen har en stark, djup och varm sångröst. Hon tar plats. Aaro Wichmann som gör Mr. Rochester är mer svävande, han är också till sin personlighet mer obeständig. Orsaken till varför det är så, framgår efter paus… och är bekant för dem som läst romanen eller sett tv-serien. När man stiftar bekantskap med hans efterträdare som friare, prästen John Rivers (Samuel Karlsson), inser både Jane och publiken att Rochester ändå är ett bättre val.
Pirjo Liiri-Majavas scenografi och dräkter går i svart-vitt och har schatteringar av grått. Mot detta kontrasterar prunkande blomsteruppsättningar av romantiskt brittiskt snitt, men också som en hänvisning till Janes önskan om färg och djup i sitt liv.
Det svartvita kontrasteras i scener där Jane möter Mrs Bertha Rochester (Amanda Nyman), den galna kvinnan på vinden, här omnämnd som en vit kackerlacka, skrämmande, krälande i en ”onaturlig” pose. Nyman gör en samtidigt tillbakadragen och drastisk gestalt. Färgsättningen i Janes och Berthas kläder framhäver den senares roll som Janes utlevande alter ego, en behållare för Janes besvikna sida. Heinonen och Nyman är ett par som agerar med precision och inlevelse, där den ena står upp, ligger den andra.
De skådespelare som gör biroller gör flerdubbla roller. Med hjälp av sminkning betonas de olika personsammansättningarna och scenerna får rytm. På ett sätt understryker det också karaktären av masscener.
Uppsättningen tar upp allt det viktigaste som händer i Brontës berättelse, den är visuell och betagande, handfast, och inte alls romantiserande. Förhandsföreställningen var kanske något baktung, den uppehöll sig väl länge kring Janes barndom. Slutet kom sedan lite för snabbt och beslutet att återvända, Janes mognad, får aldrig riktigt någon scenisk förklaring. Det är mycket möjligt att teatern hittar en tempoförskjutning i senare föreställningar.
Uppsättningen är visuell och betagande, handfast, och inte alls romantiserande.