Varför har ingen helhetsansvaret för patientens vårdkedja?
Redan nu är den mångåriga social- och hälsovårdsprocessen i sin senaste skepnad helt fixerad på finansieringsmodellen och ”bredare axlar” då landskapen övertar ansvaret för vården från kommunerna. Dessa två delmål garanterar i sig ingen utveckling då ju själva produktionsmodellerna av vården är kärnan i förändringen.
I de flesta fall innebär centralisering av makten att den lokala verksamheten blir lidande då sparmål är drivkraften för hela förändringen. Det i sin tur innebär att den lokala servicenivån sänks vilket innebär att patienterna är de som blir lidande för att regionens helhetsmål skall kunna uppnås. Att minska på kostnaderna genom högre egenansvar för patienten eller skära ned vårdservicens nivå har ingenting att göra med produktivitetsförbättringar.
Ett bra exempel är också vårdköerna som skapar merkostnader förutsatt att totalkostnaderna för vården beaktas. Som vi känner till saknas vårdköerna i de vårdsystem som innebär att sjukförsäkringarna skall täcka alla kostnader som vården och kötiderna ofrånkomligen skapar. I ett system med många olika betalansvariga, som till exempel vårt, saknas helhetstänkandet och totalkostnaderna beaktas inte i de olika alltför splittrade vårdbesluten.
Det går att spara kostnader på många olika sätt och första steget är att politikerna gör klart för sig hur de har tänkt att det skall gå till. Besparingar på offentliga vårdkostnader kan alltså betyda väldigt olika saker: högre egenansvar för patienterna som betalar mera än tidigare för samma vård, kriterierna för rätt till vård skärps för patienterna som då faller ur offentliga vårdsystemet och en fördröjd vård på grund av de långa väntetiderna i vårdköerna vilket höjer vårdkostnaderna.
Dessa exempel är inga verkliga besparingar som åstadkommits via förbättrad produktivitet eller högre effektivitet. Produktivitetsförbättringar, mera vård med samma resurser, är inte heller automatiskt kostnadsbesparande. Utan helhetstänkande kan mera vård också innebära merkostnader. Om till exempel laboratoriets analyser blir flera än tidigare är det i sig ingen automatisk garanti för att vården blir bättre. En stor mängd analysresultat som blivit för gamla skapar inget mervärde för patienterna, utan tvärtom som extra läkar- och laboratoriebesök.
Enbart vårdarbetets effektivitet mäter vårdens input och output som en helhet. Patienten är i fokus då vårdkostnaderna och vårdresultaten analyseras i sitt rätta sammanhang. Vårdbehoven baserade på klara kliniska diagnoser definierar vårdbehoven och samtidigt vad som förväntas ske i vårdleveransen till lägsta möjliga kostnad utan att pruta på kvalitetskraven.
Det som jag beskrivit är ingenting som egentligen kan bestridas med sakfakta, men det som däremot förvånar stort är att vårdsystemen inte utformats under åren med ovanbeskrivna logik. Varför? Vi har splittrade vårdkedjor med många olika beslutsfattare. Varför? Patienten är inte i fokus, fastän annat påstås regelbundet. Varför? Ingen har helhetsansvaret för patientens vårdkedja. Varför? Social- och hälsovårdsreformen har hittills helt fokuserat på finansiering och förvaltning. Varför?
Med så många obesvarade kärnfrågor är det inte så förvånande att reformen har stått och stampat på samma ställe under det senaste året. Då målen för reformen ställs bör de basera sig på nya tillgängliga lösningar som framför allt baserar sig på preciserade vårdbehov som helt fokuserar på patientens bästa med kristallklara spelregler som också är transparenta för patienten.
Under de senaste tio åren har många industrisektorer och tjänstesektorer genomgått revolutionsartade förändringar baserade på den digitala teknologins genombrott. Listan kan göras lång, men ändå har hälsovården inte hängt med i svängarna. Tillgängliga basfakta finns, men systemutvecklingen har fastnat i traditionerna och överdriven försiktighet inför ”den nya världen”.
Ett klassiskt påstående är att den offentliga vården saknar kompetenta ledare och chefer. Det är också ett faktum, men mitt påstående är att ett bra ledningsarbete alltid behöver kvalificerad informationsinsamling, analys och kommunikation. Vårdkedjornas mysterier kan enbart öppnas effektivt med annorlunda beslutsunderlag än vad som i dag står till buds. Det är en stor blunder att denna grundläggande fråga hittills sopats under mattan trots att moderna informations- och kommunikationstekniklösningar (IKT) är den revolution eller evolution som inte ens kommit i gång trots att processen med socialoch hälsovårdsreformen pågått i över tio år.
Som jämförelse kan jag ta bilindustrins teknologirevolution med innovativa IKT-lösningar som förlösande krafter i utvecklingen av alla delar inom bilindustrin. En informationskedja som till och med möjliggjorde och möjliggör skräddarsydda lösningar med kundens egna önskemål.
Social- och hälsovårdsreformen har hittills helt fokuserat på finansiering och förvaltning. Varför?