Och förlåt oss våra skulder

Tio år efter investeringsbanken Lehman Brothers kollaps kan man ställa frågan om världen har blivit klokare efter finanskrisen. Åtminstone har den blivit mer skuldsatt. Upprepade gånger har Internationella valutafonden IMF påpekat att den globala skuldsättningen nu är större än för tio år sedan – och att det vore skäl för skuldsatta stater, företag och människor att amortera rejält på lånen före nästa konjunkturnedgång. Eller före nästa finanskris.

I medeltal har skuldbördan ökat på tio år, men medeltal döljer som alltid både dåliga och goda fakta. I vissa länder har det skett en skärpning de senaste åren och där går utvecklingen mot det bättre, i andra fall fortsätter utförsbacken.

Ser man på Finland är det inte helt lätt att säga vartåt det lutar.

Innan vi tittar på vårt eget land kan vi rikta blickarna mot Tyskland, för vill man se en stjärna så finns den där. Ett stort exportöverskott har gynnat hela den tyska ekonomin. Statsbudgeten uppvisar dessutom ett så stort överskott att politiker, lobbare och medborgargrupper tvistar om hur de ”extra” pengarna kunde användas på bästa möjliga sätt. Allt medan politiker i omvärlden, inte minst Donald Trump, kräver att tyskarna själva konsumerar mer för att dra ner på exportöverskottet.

Tysklands positiva utveckling är ett extremfall, men också många andra europeiska länder har lyckats vända skuldutvecklingen. I Sverige uppvisar statsbudgeten ett överskott. Å andra sidan köper hushållen allt mer för lånta pengar, vilket har fått riksbankschefen Stefan Ingves att varna för hushållens galopperande skuldsättning.

Kina utgör ett stort frågetecken nu när landet påverkas negativt av handelskriget med USA. Kinas interna skuldsättning ökade snabbt efter finanskrisen då kommunistpartiet beslöt stimulera ekonomin genom stora infrastrukturprojekt. Dessutom har företagens och medborgarnas skuldbörda vuxit kraftigt.

Analytiker har varnat för bubblor i den kinesiska ekonomin i åtminstone tjugo år, men aldrig har bubblorna varit så stora som i dag.

Ett praktexempel på ett folk som gärna lever över tillgångarna är amerikanerna. President Trumps budget leder till ett växande offentligt underskott. Samtidigt konsumerar medborgarna som aldrig förr. Färsk statistik visar att amerikanernas sammanlagda konsumtionskrediter har ökat från 2 800 miljarder dollar året före kraschen till nästan 4 000 miljarder i år. Alldeles särskilt köps bilar på kredit.

När medelklassens löner stiger långsamt tar man lån i stället. Det är inte bara en ovana, utan också ett oroväckande resultat av växande inkomstklyftor.

Som nation är USA inte illa ute. Dollarn är världens främsta reservvaluta vilket gör att omvärlden har överseende med överskuldsättningen. Andra länder som försöker sig på samma lössläppthet råkar snabbt illa ut. Argentina har gått från kris till kris de senaste femtio åren och ligger risigt till igen. Under sommaren ansökte landet om ett räddningspaket från IMF och president Mauricio Macri konstaterade förra veckan att ”optimistiskt nog trodde vi argentinare alltför länge att vi skulle klara skuldkrisen så småningom”. Precis som så många gånger förr.

Ett typiskt mönster tio år efter finanskrisens utbrott är att staternas skuldsättning bromsas upp medan hushållens och företagens ökar. Så ser bilden ut också i Finland. Statsminister Juha Sipilä lät kanske ändå lite väl stolt när han presenterade statsbudgeten för 2019: ”Jag har en överraskning åt er. Vi sätter nu punkt för ett liv på skuld.” Faktum är att budgetunderskottet alltjämt ligger på 1,4 miljarder euro, och så länge statsbudgeten uppvisar ett minus så ökar skulden i absoluta tal. Men visst är det anmärkningsvärt att budgetens slutsumma inte stiger inför ett riksdagsval. Utvecklingen går i rätt riktning och låneupptagningen bromsas upp.

Också kommunerna har skärpt sig. Kommunernas och samkommunernas sammanlagda lånestock steg rasande snabbt efter finanskrisen, från 10 miljarder euro år 2008 till drygt 18 miljarder i fjol. I år väntas skulderna öka bara obetydligt, ett framsteg också det.

Men med tanke på att vårt land befinner sig på toppen av en högkonjunktur borde skuldbördan förstås minska. För när ska det ske om inte under de goda tiderna?

Det största problemet i dagens Finland är ändå inte den offentliga skuldsättningen, utan den privata. Låga räntor har lockat finländarna till bostadsköp som hade varit otänkbara för tio år sedan. Bostadsaktiebolagen är mer skuldsatta än förr. Konsumtionslånen har ökat snabbt. Snabblån marknadsförs aggressivt av ett sextiotal snabblåneföretag. Antalet medborgare med betalningsstörningar ökar och närmar sig 400 000.

Enligt en utredning som överlämnades till Justitieministeriet i början av september bör ett mer heltäckande kreditregister, ett så kallat positivt kreditregister, skapas i Finland. I kombination med andra åtgärder skulle det här begränsa möjligheterna för banker och snabblåneföretag att bevilja lån åt medborgare som inte klarar av amorteringarna.

Tyvärr kan registret vara i funktion tidigast år 2020. Snabblåneföretagens verksamhet borde absolut begränsas långt före det. Snabblånen är visserligen inte ett samhällsekonomiskt problem, för beloppen är små, men de utgör ett samhällsproblem. Ockerräntorna kan ruinera privatpersoners ekonomi, i värsta fall för hela livet.

Tio år efter finanskrisen är skuldläget i världen allt annat än entydigt. Nya strukturer som ska öka stabiliteten skapas på finansmarknaden, men utvecklingen går långsamt. Tack vare reformerna är världen eventuellt bättre rustad att förhindra en ny finanskris. Men om nästa finanskris trots allt bryter ut om några år är vi sämre rustade att hantera den, eftersom skuldbördan i dag är så mycket större än 2008. Och det finns definitivt mindre rum för stimulansåtgärder nästa gång.

”Eventuellt är världen i dag bättre rustad att förhindra en ny finanskris. Men om nästa kris trots allt bryter ut om några år är vi sämre rustade att hantera den, eftersom skuldbördan i dag är så mycket större än år 2008.”

BJöRN SUNDELL

är fri publicist, ekonom och tidigare ledarskribent vid HBL.