Madeleine Onne vill se fler finländska balettstjärnor
Lite spektakel behövs absolut för att sticka ut, anser Nationalbalettens nya chef Madeleine Onne. – Vi får inte bli operahuset för en exklusiv skara. Alla ska känna sig välkomna.
När jag följer efter henne in på hennes kontor en bit från balettsalen ser jag det tydligt. Hur sned hon är. Det är egentligen litet av ett under att Madeleine Onne alls kom in på Kungliga balettskolan, och därtill blev internationellt berömd hovdansare vid Kungliga Baletten i Stockholm. När hon var 13 år gammal gav läkaren henne diagnosen skolios med en vinkel på 57 grader.
– Hela världen rasade samman i det ögonblicket. Läkaren bad mig välja om jag ville ha en rak men stel rygg eller fortsätta dansa och bygga upp muskulaturen.
För Onne var valet inte svårt men hon oroade sig för att inte få fortsätta på operan, och att de skulle upptäcka hur sned hon faktiskt var. Så vriden att hon hade svårt att stå i linje med andra flickor i kåren, eller dela kostym. Men det löste sig då hon redan som 19-åring fick börja göra huvudroller och hittade egna knep för att hantera sin kropp.
Svettdropparna rinner ner längs vältränade ryggar och tåskornas lätta klapprande ekar i takt med en vals ur baletten Bajadären när ballerinorna landar ur sina grand jetéer. Just denna morgon är det ladies class i den stora salen – en balettklass enbart för kvinnor. Den nytillträdda balettchefen Madeleine Onne ler uppmuntrande mot en av de yngre dansarna och visar med en gest att sträcka foten ännu lite mer.
Själv var Onne den som dansade huvudroller i 39 graders feber och trots matförgiftning. Av tidigare underordnade beskrivs hon som otroligt driven, en stenhård fixare och perfektionist. Hon kan vara tuff men också charma som ingen annan. En före detta kollega minns henne som dansaren som lärde hela kompaniet hur man fyller i skattedeklarationen på rätt sätt. Onne brister ut i ett klingande skratt när hon får höra det.
– Min mamma var helt hopplös när det gällde att fixa saker hemma. Jag var tvungen att lära mig allt själv. Jag gillar att få folk att klara av saker själva.
Mammaledig i tre dagar
När Madeleine Onne varit chef ett par år på Kungliga baletten i Sverige blev hon plötsligt vid 44 år oväntat gravid. Hon födde en fredag och var tillbaka på jobbet med sin bebis följande måndag. Onne kräver mycket av sig själv men också av andra. Styrelsen tvingade henne att erbjuda ett pensionspaket för alla som fyllt 41 år.
– Jag grät. Det var det värsta jag varit med om, det gällde 14 av mina gamla kollegor.
Nästan 20 år av chefserfarenhet har lärt henne att bli mer lyhörd. Här i Finland jobbar hon i team med balettmästarna kring vad hon kan kräva av balettdansarna.
– Fråga kan jag alltid, det fick jag inte i Stockholm. Här är klimatet mer öppet. Jag försöker skapa en omgivning där vi kan diskutera. Visst kommer jag kanske att ibland bli besviken på en del dansare. Vi är här för att underhålla andra och våra löner betalas av skattebetalare. Vi har ett ansvar att skapa god konst. Det är en tuff balans mellan att se till att personalen mår bra och att nå toppresultat.
Onne erkänner att hon var lite orolig för att än en gång bli chef över ett kompani med ett fack och med, som hon ser det, de fasta kontraktens negativa sida: att inte kunna bli av med folk.
– Jag är inte längre oroad eftersom nivån är hög. Åldersspannet gillar jag. Det är förskräckligt med 23-åriga dansare i rollen som mamma och pappa.
I Finland pensioneras balettdansarna vid 44. Onne framhäver att åldern inte behöver vara ett hinder, tvärtom utvecklas många som artister, men hon anser att var och en själv ska kunna se sin egen kapacitet.
– Det här är världens mest orättvisa yrke, jag kommer inte göra alla glada. Jag mår jättedåligt när jag gör någon ledsen. Jag vet själv hur det kändes när jag ville dansa Julia vid 40 och inte fick göra det, medan någon annan som var äldre än jag fick dansa rollen.
Spektakel behövs
Den första tiden kommer Onne enligt traditionen att följa sin företrädare Kenneth Greves repertoar. Greve satsade mycket på show och spektakel. Föreställningarna var till 99 procent slutsålda, och han förde ut baletten såväl till Hartwallarenan som till Japan. Till skillnad från Greve kommer Onne inte att skapa egna koreografier men nog fortsätta satsa på sådant som ger ny publik.
– Lite spektakel behövs absolut för att sticka ut. Vi får inte bli operahuset för en exklusiv skara. Alla ska känna sig välkomna.
Onne jämför repertoaren med en konfektask. Finns det bara en sort av det goda, tröttnar man snabbt.
– Den klassiska baletten blir roligare om man fått testa gränserna även i modern dans.
Vilka koreografer vi kommer att se på Nationaloperan i framtiden kan Onne ännu inte avslöja. Hon försöker hitta en blandning av internationell topp, framtidslöften och finländare som bor både här och utomlands. Hon söker finländska teman kring design, musik, litteratur och kända personer. Målet är att kunna fortsätta turnera.
– Det är viktigt sätta Finland mera på kartan.
Den yngre publiken glöms inte heller i fortsättningen, lovar Onne. Det är framför allt ungdomarna som Onne vill locka till Nationalbaletten.
– Hur ska vi locka bort dem från sina skärmar till teatern? Och förstå att det är trevligare med live än att Facetimea.
Var är finländarna?
Den som följt med Nationalbaletten en längre tid kan reagera på det stora antalet utländska dansare i dag.
– När man kommer in i balettsalen tänker man ju: var är alla finländska dansare? Vi har faktiskt ett större antal finländska dansare än många andra kompanier i vår storlek. Vi måste hitta ett sätt att få in fler duktiga finländska dansare.
I egenskap av balettchef och gästande domare på olika balettävlingar runtom i världen har Onne lagt märke till att det är svårt att hitta flickor världen över medan killar verkar tycka mer om den fysiska stimulansen.
– Unga har inte tålamod att finslipa sina tenduer utan vill hellre göra tricks och spektakel genast.
Det blev ett visst rabalder i Sverige när Madeleine Onne 2007, som chef för Kungliga baletten, ratade samtliga elever som utbildats vid Kungliga Svenska balettskolan. Ingen höll måttet, ansåg hon och med henne en enig jury, vilket hon påtalade också för regeringen. Balettläroanstalten i Finland är inte integrerad i det vanliga skolsystemet såsom balettskolan i Sverige var tidigare, då ingen kunde gallras bort under skolgången. Men också här i Finland ser hon utmaningar i att vaska fram nya stjärnor.
– När jag växte upp fanns det så många bra toppsolister här. Vi sneglade lite avundsjukt på alla skickliga ballerinor från Finland. Det vore roligt om vi kunde hitta fler nya förmågor. Skolan är i goda händer men vi måste få in fler experter. Jag har kontakt med några av de absolut bästa lärarna i världen. Jag hoppas även kunna utveckla ungdomskompaniet mer och lära oss av bland annat Hollands Nationalbalett, som har ett riktigt bra ungdomskompani.
Instagram svämmar i dag över av femton sekunders klipp där unga dansare briljerar med femton piruetter på tåskor eller utför när mast akrobatiska tricks. Ointressant, avfärdar Onne.
– Vi balettchefer är intresserade av en hel artist eller personer som kan utvecklas till det. Visst kan det vara läckert på en galaföreställning med stjärnor som bränner av lite cirkustricks, men ett kompani ska följa en klassisk linje.
Onne vill vara balettchef för att hon anser sig vara bra på att entusiasmera andra och hjälpa dansarna att själva skapa en roll eller rörelse.
– Jag kan nästan bli hög av att se hur en dansare, som jag under första repetitionen bekymrat mig för, bara gör den mest otroliga föreställningen. Det är som att föda barn.
Onne är uppvuxen i ett stort operahus med egna specialister som skötte allt det praktiska. Under sin tid som balettchef i Hongkong fick hon flyga in folk från Europa för att lära ut praktiska saker som hur man sminkar eller skär kostymer och insåg hur mycket hon saknade att jobba med specialister. När hon var chef för Houstons balettakademi i USA blev hon headhuntad att söka chefsjobbet för Finlands Nationalbalett.
– Min första tanke var nej. Men sedan tänkte jag på hur läckert det är med ett stort kompani, en egen scen och orkester. Dessutom har jag en mamma som är 87 år som jag
Jag kan nästan bli hög av att se hur en dansare, som jag under första repetitionen bekymrat mig för, bara gör den mest otroliga föreställningen. Det är som att föda barn.
gärna ville vara närmare. Det stora kruxet var vädret, men man kan ju flyga till varmare breddgrader.
Efter metoo
Nationalbaletten skakades i våras av skandalen med Kenneth Greve som fick gå efter anklagelser om sexuella trakasserier. På senaste tid har det rapporterats om maktmissbruk och sexuella trakasserier också på andra håll i världen, senast bland annat inom New York City Ballet. Hur kan man förebygga sådant i framtiden?
– Jag kan ju inte göra något åt det som redan hänt, bara se framåt och försöka skapa en god grund för mitt arbete.
Som före detta dansare vet Onne ändå att det är i omklädningslogerna det snackas. Hon har därför sett till att hon träffar dansarna i varje om klädningsrum i en timme i taget för att diskutera allt de har på hjärtat.
– Det har varit jättetrevliga möten, med konstruktiva idéer. Att bygga upp förtroende tar tid. När jag säger något menar jag det verkligen. Det kommer jag att kunna bevisa med tiden.
När det gäller maktmissbruk och yngre dansare tror Onne att det helt enkelt gäller att anställa rätt personer. Ett annat sätt är bättre övervakning.
– I Royal Ballett spelade man in alla samtal och man var aldrig ensam under utvecklingssamtal.
Själv har hon som dansare till exempel upplevt legendariska ryska primaballerinors bitska tungor, men har också i egenskap av chef fått lugna sina undersåtar som tagit illa vid sig av de förlegade metoderna från Sovjettiden.
– Jag tror att nästa generation inte kommer att uppleva den så kallade gamla skolans piska. Samtidigt finns det alltid två sidor. Det finns också individer som utnyttjar sin situation och sina relationer för att få roller.
För tillfället består Nationaloperans topp av tre starka kvinnor: chefdirektören Gita Kadambi, operachefen Lilli Paasikivi och balettchefen Madeleine Onne.
– Det är ett härligt gäng kvinnor som har idéer, energi och öppenhet blandat med värme. Kön ska inte spela någon roll, men vi har en bra personkemi och jag tror vi kommer att kunna skapa ett bra arbetsklimat.
Nytt hem i centrum
Förutom att bygga upp baletten går tiden också åt till att bygga upp det nya hemmet i centrum av Helsingfors, dit Onne i höstas flyttade tillsammans med maken Michael Knappstein och yngre sonen Alexander.
– Lägenheten var en totalkatastrof, men min man älskar renoveringsprojekt och själv har jag en förkärlek för skruvar och byggvaruhus.
Helsingfors och det nya hemkvarteret blev bekanta för Onne redan i tonåren när hon som 15åring tog privatlektioner på Alexandersteatern med den bulgariske balettmästaren Konstantin Damianov tillsammans med John Renvall som senare blev premiärdansare vid American Ballet Theatre.
– Helsingfors 1975 var inte kul! Nu är staden ju fantastisk. Men vi tränade stenhårt hela sommaren. Jorma Elo (numera internationellt känd koreograf) och Mikko Nissinen (i dag balettchef i Boston) brukade följa med oss genom dörröppningen.